Genre: Drama, snyftare, ungdomsbok
Antal sidor: 265
Originaltitel: The Sky is Everywhere
Utgivningsår: 2010
Förlag: Gilla böcker (tack för recensionsexemplaret!)

De senaste timmarna har jag ägnat åt att läsa ut den här fantastiska boken. I brist på bättre ord kan jag bara säga att jag älskar den. Den har allt, liksom. Handlingen, språket, karaktärerna, humorn, det sorgliga...

Vad handlar den om då? Livet, skulle jag svara. Hur man hanterar situationer då man tror att man håller på att slitas sönder som en trasdocka. Om jag istället ska berätta lite om handlingen så handlar det om en 17-årig tjej vid namn Lennon (kallas Lennie). I efterhand, när hon tittar tillbaka på sitt gamla liv, jämför hon sig själv med en liten följeponny som jämt går i sin storasyster Bailey's fotspår -  en tillvarao hon trivs väldigt bra med. Systrarna älskar varandra över allt annat, men när Bailey en dag dör tvingas Lennie att leva sitt liv på egen hand. Vi får följa henne vid många vardagliga tillfällen som plötsligt blir jättesvåra. Lennie blir en vilsen själ, och plötsligt står kärleken utanför och knackar på dörren. Lennie är förtvivlad, och utan att hon vet hur det gick till börjar hon hångla med sin döda systers pojkvän - mer förbjudet kan det väl inte bli? Och samtidigt finns den skitsnygga Joe Fontaine där, han som har börjat hänga hemma hos henne varje morgon. Hur gick det till?

I bakgrunden finns ett brinnande musikintresse, vilket jag tycker är ett väldigt bra sidospår. Det lättar upp, så att man inte bara faller ner i den glädjelösa världen. Lennie spelar klarinett, men hennes intresse avtar lite när det känns som att hon har förlorat allt.  Joe är en musikalisk naturbegåvning och vill att de ska spela tillsammans, men Lennie vägrar. I alla fall till en början.

Jag nämnde att jag gillar karaktärerna. Lennies bor hos sin mormor eftersom mamman är försvunnen sedan 16 år tillbaka. Det är också något som ligger och gnager i utkanten av boken, var är mamma? Men mormorn är underbar och otroligt stark (i alla fall psykiskt sett). Hon har förlorat både sin dotter och ett barnbarn.
I huset bor också Big, en halvt galen, gräsrökande morbror.
En annan viktig karaktär är Toby, Bailey's pojkvän.
Det är väldigt intressant att läsa om vad som händer med alla dessa sörjande människor som alla försöker behandla sorgen på olika sätt.

Utspridda över hela boken finns mycket bra dikter som Lennie skriver och gömmer på olika ställen. Jag måste citera en särskild bra som dök upp efter bara ett par sidor:

"På morgonen den dag Bailey dog
stoppade hon fingret i mitt öra
och väckte mig.
Jag hatade när hon gjorde så.
Sen började hon prova tröjor, frågade:
Vilken tycker du bäst om, den gröna eller den blå?
Den blå.
Du tittade inte ens, Lennie.
Okej, den gröna. Jag bryr mig faktiskt inte om vilken du tar.
Sen vände jag på mig och somnade om.
Jag förstod senare
att hon hade tagit den blå
och det där var de sista ord jag någonsin sa till henne."

Otroligt bra, eller hur!? Jag tycker det är väldigt smakfullt att replikerna inte är markerade med vem som säger vad, för det fattar man ändå.

Slutligen vill jag bara be alla som vill ha en fantastisk läsupplevelse om att gräva ner sig med den här boken, det har jag gjort, och den är underbar!

Betyg: Behöver jag ens skriva det? 5/5.

Är det någon mer än jag som önskat att den här boken kunde filmatiseras?

//Johanna