Genre: Dystopi, en aning kärlek

 Antal sidor: 487 (pocket)

 Språk: Engelska

 Utgiven: 2011

 Förlag: Harper Collins

 

 Beatrice, senare kallad Tris, lever i ett framtida Chicago där samhället har  splittras och alla människor har delats in i fem stycken så kallade 'factions',  det vill säga några slags grupper beroende på personliga egenskaper. Tris bor  tillsammans med sina föräldrar och storebror i Abnegation - gruppen för de  osjälviska, och lever ett isolerat men enligt samhällsnormerna också väldigt  genomsnittligt liv. Det året hon fyller 16 år måste hon  liksom alla andra  jämnåriga genomgå ett 'aptitude test' som (i alla fall som jag uppfattar det)  ska analysera hennes hjärna och tala om vilket faction hon passar bäst i.  Sedan är det upp till henne att välja om hon vill stanna kvar i Abnegation med  sin familj eller följa sitt hjärta och välja Dauntless där de modiga tillhör.

 Föga förvånande utmanar hon sitt öde och ger upp tryggheten i Abnegation för ett liv där det gäller att vara så våghalsig som möjlig för att överleva. I Dauntless träffar hon även kärleken och upptäcker nya saker om sig själv och omvärlden.

 

För det första så undrar jag hur i helvete författaren kan skriva en dystopi på närmare 500 sidor utan att så mycket som snudda vid en förklaring till hur samhället blev som det blev. Ett krig, uppror, naturkatastrof...? Det kan ju kännas lite spännande att veta för att kunna leva sig in i en struktur som är väldigt annorlunda mot vad vi är vana vid. Faktiskt så saknar Veronica Roth en hel del motiv även för sina karaktärer. Jag kommer aldrig riktigt underfund med varför Tris väljer Dauntless, sådan information slarvas förbi i bisatser, och istället för att man får uppleva kärleken hon känner till sin familj nämns den, i alla fall som jag upplevde det. Jämför med till exempel Hungerspelen där författaren inte behöver berätta så mycket om Katniss och Prims relation, den känns självklar från början.

 

En anledning till att det tog mig närmare fyra veckor att läsa ut den här boken var för att den aldrig riktigt lyckades fånga min uppmärksamhet. Mycket i handlingen är förutsägbart vilket blir ett hinder för spänningen. Jag tycker inte att idéen är dum, men åtminstone två tredjedelar av boken känns mest som en utdragen transsportsträcka till ett mycket förhastat slut där saker förblir röriga och ouppklarade. Storyn fastnar i 'initiation' som är en slags introduktion till Dauntless, och jag förstår inte varför författaren lägger så mycket kraft på att verkligen få oss att förstå detaljerna när det ändå inte leder till något som öppnar upp för helheten.

 

Men jag ska inte bara klaga. Jag tycker visserligen inte att Divergent är tillräckligt bra för att förtjäna all uppmärksamhet den har fått, men den var inte direkt tråkig att läsa även om jag har läst mer fängslande böcker.

Veronica Roth har dock ett bra språk och behärskar cliffhangers mycket väl. Vissa meningar är klockrena och, även om inte kärlekshistorien är så unik så finns det vissa guldklimpar bland scenerna där det verkligen hettar till och lite då och då får man möjlighet att faktiskt förstår Tris's känslor.

 

Trots mycket kritik från min sida är jag nyfiken på att läsa del två i trilogin, Insurgent. Jag hoppas på att en del onödiga frågetecken ska rätas ut och att den är som en förlängning på Divergent.

 

 Betyg: En mycket svag 3:a.

 

//Johanna