Folk har rekommenderat den till mig i åratal, och jag har alltid tyckt att den verkat så mysig, men det har liksom aldrig blivit att jag har läst den. Just nu ligger Johannas exemplar på mitt skrivbord och väntar på att bli läst. Jag kanske tar itu med den efter att jag har avslutat Ringaren i Notre Dame, vem vet. Johanna brukar för övrigt ofta attackera mig med böcker som jag borde läsa (inte för att jag har något emot det...!)

/Mimmie

Titel: Ringaren i Notre-Dame 

Originaltitel: Notre-Dame de Paris

Författare: Victor Hugo var en fransk författare som levde på 1800-talet. Han har även skrivit den mycket kända romanen Samhällets Olycksbarn (Les Miserables). 

Först utgiven: 1831

Genre: Jag hade svårt att definiera boken, men på Wikipedia står det en skräckromantisk medeltidsroman vilket faktiskt sammanfattar allt ganska bra. 

 Det är snart dags för mig att sammanfatta mitt klassiker-år, och jag kan utan tvekan säga att den här boken kommer hamna mycket högt på listan. Jag blev väldigt positivt överraskad. Boken var i princip allt en bok ska vara; spännande, sorglig, tragisk, romantisk och humoristisk. Den kändes ganska modern på det sättet att jag (som tonåring) blev väldigt tilltalad av den.Jag hade lätt att ta till mig språket, och handlingen var spännande. Om du är en tonåring som tycker klassiker är svårlästa och tråkiga, så kan jag rekommendera den här!

---

 Boken handlar om en väldans massa karaktärer, men jag skulle ändå säga att bokens huvudkaraktär är zigenarflickan Esmeralda. Hon dansar sig fram på Paris' gator tillsammans med sin lilla begåvade get Djali. Det finns två andra huvudkaraktärer. Den första är Claude Frollo; en tystlåten och fundersam man som jobbar som ärkediakon i Notre-Dame (som är en kyrka i Paris, för er som inte visste). Den andra kallas Quasimodo, och jobbar som ringare i kyrkan. Han är en missbildad och hatad figur som lämnades till kyrkan som spädbarn. Den allmäna åsikten var då att ta död på barnet, men Claude Frollo tog sig an honom och gav honom så småningom jobb i kyrkan. 

 

Både Quasimodo och Claude Frollo blir olyckligt kära i Esmeralda. Quasimodo på ett sätt som får läsaren att gråta tårar av medlidande och Claude Frollo på ett sätt som snarare får läsaren att gråta tårar av ilska och avsky.

Esmeralda, där emot, är olyckligt kär i en stadsvakt, som även är kär i henne men förlovad på annat håll. 

 

Esmeralda blir oskyldigt anklagad för häxeri och mord; och då ser Quasimodo det som sin personliga uppgift att rädda henne från galgen. Han gömmer henne i kyrkan. Hela spektaklet väcker en enorm ilska hos folket i Mirakelgården - en slags klubb för tiggare, tjuvar och lösdrivare som Esmeralda är med i - och de bestämmer sig för att göra uppror, storma Notre-Dame och ta Esmeralda tillbaka. 

Som sagt blev jag positivt överraskad av den här boken. Efter att ha tragglat mig igenom den extremt långa inledningen så tog handlingen fart på riktigt och jag kunde knappt släppa den (förutom för att läsa Nyckeln så klart, men det är väl accepterat, antar jag). Språket var målande och detaljerat på ett sätt som verkligen gav mig en färgstark bild av 1400-talets Paris. Jag tyckte nästan aldrig att det var särskilt svårläst. (Jag medger att vid ett tillfälle så skummade jag igenom några sidor - det var när författaren tyckte att det var nödvändigt att dedikera ca 3 kapitel till arkitektur genom tiderna, och det tyckte jag inte var så jätterelevant.) 

 

Hur som helst var det en mycket spännande bok som var både sorglig och rolig, och den hade ett väldigt tragiskt slut som avslutning på en ganska tragisk berättelse. 

 

 

Betyg: 5/5, rekommenderas!

 

/Mimmie

 Titel: Nyckeln

 Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

 Genre: Övernaturligt

 Antal sidor: 813 (!)

 Förlag: Rabén&Sjögren (tack för recex!)

 

 Här är mina andra recensioner på böckerna om Engelsfors:

 Cirkeln  -  Eld  -  Berättelser från Engelsfors 

 

 

Jag tänker inte försöka sammanfatta handligen den här gången, det är nästan omöjligt att göra utan att spoila någonting. Jag har en känsla att om jag försökte så skulle texten bli lika difus som den jag just citerade. 

 

 

Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här recensionen. Jag har så svårt att samla mina tankar. När jag läste var jag så djupt inne i boken att jag inte hade någon tid att reflektera. Från minuten jag började läsa har jag verkligen inte släppt boken för en sekund - jag har bokstavligt talat suttit med den i skolan, vid matbordet och på spårvagnen. När jag väl läste ut den kändes det som en chock, och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. 

 

Jag har funderat på vad det är som gör serien om De utvalda så himla speciell. Jag tror att det till stor del är karaktärerna, och deras höga igenkänningsfaktor. De är bara så mänskliga, så vanliga, och jag tror att man kan se sig själv i åtminstonde någon av dem. Just det att man kan relatera till dem gör att allt det övernaturliga och farliga och hemska som händer känns just ännu mer övernaturligt och farligt och hemskt, eftersom det skulle ha kunnat hända en själv. 

 

Och ja, Nyckeln innehåller precis allt som har lovats och som man har hoppats på eller fruktat för. Man får lära känna flera nya karaktärer och även lära oss mer om dem vi redan känner. De utvalda får en helt ny relation med Rådet. Karaktärer utvecklas otroligt, otroligt mycket och jag kastas mellan förtjusning och förskräckelse när jag läser om Minoo. Nya händelser inträffar hela tiden och jag läser med hjärtat i halsgropen i princip på varje sida.

 

Och så tar den slut. Jag måste erkänna att jag grät när jag läste författarnas tack, för då insåg jag att det var slut och hur svårt jag skulle få att acceptera det

 

---

Mats och Sara, ni lyckades igen, som jag visste att ni skulle. Jag har gråtit och skrattat och skakat av spänning när jag har läst era böcker, och de kommer aldrig sluta fascinera mig. Tack. 

 

/Mimmie

 

Ni glömmer väl inte att följa vår facebooksida?

 

 

Det har gått fyra år sedan Allan Karlsson i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann gjorde verklighet av bokens titel. Sedan jag själv läste den 2011 har jag varmt rekommenderat den till både stora och små, och jag hade mycket höga förväntningar på Jonas Jonassons nya bok som jag så länge sett fram emot.

 

Analfabeten har många liknelser med Hundraåringen; Huvudpersonen Nombeko möter inte alltid framgång i livet, men är precis lika sorglös som Allan Karlsson. Beskrivningarna, personerna, humorn och de sparsmakade dialogerna är också väldigt snarlika. Jonas Jonasson har helt klart en unik berättarröst.

 

Den här gången vidgar han vyerna och låter sin berättelse börja i Sydafrikas slummerkvarter på 1960-talet. Där, i ett litet plåtskjul föds Nombeko, en mörkhyad flicka med dåliga odds i livet. Som femåring inleder hon en karriär som latrintömmare men den avbryts tvät några år senare då hon råkar bli överkörd av en före detta nazist som ska föreställa ingenjör. Dumt nog är det en ovanligt dum ingenjör som inte har så mycket mer än sprit i skallen. Som straff för att Nombeko varit ohyfsad nog att gå i vägen för hans bil tvingar han henne att bli hans städerska.

Som tidigare nämnt är Nombeko väldigt sorglös av sig och väljer att följa med och göra det bästa av situationen. Nombeko visar sig ha en oerhörd talang för räkning och intresserar sig mycket för ingenjörens bibliotek och plöjer alltihop. Hon är alltså väldigt begåvad, och för att rädda sitt eget skinn bestämmer hon sig för att vägleda ingenjörnen lite grann i hans byggande av atombomber för Sydafrikas räkning, mest för att hon inte står ut med hans felräkningar.

Oturligt nog råkar det byggas en bomb mer än nödvändigt och misstag skickas den med Nombeko till Sverige.

Sverige har alltså kärnvapen trots att ingen vet det, och Nombeko spenderar större delen av de kommande decennierna med att försöka göra sig av med bomben utan att för den sakens skull spränga allt inom en radie av 58 km.

 

 

Till skillnad från Hundraåringen så gjorde Analfabeten mig väldigt besviken. Jag tycker att Jonas Jonasson surfar på en gammal våg utan att ta ut svängarna så mycket. Som redan konstaterat så har han en väldigt speciell berättarstil som funkade oerhört bra i den första boken, men den här gången blev jag bara uttråkad.

 

Boken är fullsmockad med research och onödiga fakta som gör texten ganska stolpig. Det finns inte riktigt något flyt i språket som ger det där suget efter att bara fortsätta och fortsätta läsa.

Jag tyckte att Hundraåringen var häftig för att den fick mig att skratta rakt ut. Den här gången ryckte det lite i mungiporna ibland, men mer än så blev det inte. Den var helt enkelt inte lika underhållande.

Själva historian och karaktärerna är underbara, men tyvärr kunde det inte väga upp segheten. Boken lyckades aldrig riktigt fånga mitt intresse och jag slarvläste de sista 100 sidorna, mest för att jag är nojig och inte står ut med tanken att inte läsa ut en påbörjad bok.

 

Avslutningsvis kommer jag fortsätta att rekommendera Hundraåringen, men vara lite mer sparsmakad med Analfabeten.

 

 

Betyg: 2/5

 

//Johanna

 

 

Smidigt på läsplattan eller bara jobbigt?

Jag är inte den första som (några veckor efteråt dessutom) skriver om årets nobelpris i litteratur.

Jag inbillar mig ofta att nobelpriset är vuxenläsning som jag inte skulle förstå mig på, men sedan det tillkännagavs att Alice Munro erhåller årets pris för sina novellsamlingar har jag tänkt om lite. Jag läste nämligen ett litet smakprov i en tidning, och jag gillade verkligen vad jag såg! Tyvärr minns jag inte vilken novell den var, men språket var så otroligt fint; lågmält och betraktande, det stora skildras i det lilla.

 

 

Jag är som sagt mycket nyfiken på hennes noveller och tänker inte googla fram så mycket mer fakta förrän jag själv kan tala om vad jag tycker.

 

//Johanna

Igår var jag och Johanna med några kompisar och såg Catching Fire - del två i Hungerspelsserien som ni alla känner till.  Jag tänkte skriva ner lite tankar och åsikter - kommer naturligtvis inte spoila några stora saker, men det är väl alltid bäst att varna.

 

 

Okej. Till att börja med älskade jag hur de hade lagt upp allt för att skapa stämning - allt från musiken, kläderna, ljussättningen, scenografin och skådespeleriet gav den perfekta obehagliga känslan som man får av Panem - styret och distriktena. Känslan av en riktigt läskig diktatur.

Om jag sedan ska prata om själva arenan - wow! Så himla snyggt gjord. Taket - alltså wow. Hela scenografin på arenan är perfekt.

 

Skådespeleriet är över förväntan, faktiskt. (Förlåt om jag låter helt fördomsfull nu men,) Sådana här "Amerikanska produktioner" brukar inte alltid ha världens bästa skådespelare, men hen som jobbar med castingen till den här serien förtjänar verkligen en medalj. Jennifer Lawrence är fantastisk och strålande i allt hon gör - jag kan inte riktigt hitta ord för att beskriva hur mycket jag beundrar henne - och Josh Hutcherson gör ett fantastiskt jobb som Peeta. Tillsammans är de oslagbara. Elizabeth Banks är också väldigt, väldigt bra när hon visar Effie Trinkets enorma karaktärsutveckling från film ett till film två. Jag blev även positivt överraskad av både Finnick och Johanna. 

Jag är inte lika imponerad av Liam Hemsworth i rollen som Gale, men å andra sidan har jag aldrig varit ett stort fan av Gale

De tre böckerna ovan är väldigt hypade i bokbloggarvärlden, även om jag kanske är en eftersläntrare som nosar på dem först nu.

 

Rubinröd låter som en lagom spännande och mysig bok som för tankarna lite till Molly Moon. Tidsresor verkar vara ett centralt fenomen, och huvudpersonen Gwen befinner sig plötsligt en dag i det viktorianska London i slutet av 1800-talet. En trilogi dessutom, jag tror att den avslutande delen just har kommit ut.

Min kompis läste Delirium och älskade den, och eftersom jag gillar att dömma ut dystopier så ska jag absolut ge den en chans. Den handlar om ett framtida samhälle där kärlek är förbjuden, det betraktas som en smärtsam sjukdom. Huvudpersonen Lena är fast besluten om att regeringen har rätt, men så plötsligt blir hon kär och hennes syn på saker och ting förändras. Också en trilogi.

 

Jellicoe Road har iprincip blivit hyllad till skyarna och verkar också vara en sådan där mysig bok. Handlar om en föräldralös tjej som bor på en internatskola och får ledtrådar till berättelsen om sitt förflutna.

 

Har du läst någon av ovanstående böcker, och vad tyckte du? Berätta gärna i en kommentar!

//Johanna

Jag erkänner att vi har varit väldigt dåliga på att blogga ordentligt de senaste veckorna. Nian är ganska stressig, det kan jag försäkra er om...

 

Jag gnatar på med Analfabeten som kunde räkna. Jag vet inte hur länge jag har hållit på med den. Den är inte dålig, men jag är i en lässvacka just nu och känner helst för att skriva på min egna novell.

Näst på tur är i alla fall en till Harry Potter-bok, för suget efter Hogwarts har inte avtagit. Åh, jag vill bara försvinna in i Harrys värld för ett tag och inte komma ut på ett par månader förrän det är sommar.

 

Så fort Mimmie är klar tänker jag greppa Nyckeln och läsa den illa kvickt för jag har väntat i över ett år och kan inte vänta ännu längre. Och någonstans mitt i allt ska jag hinna med ett par recensionsexemplar, Sagan om ringen, den sista Narnia-boken (för den har legat där på tok för länge), och så har jag två recensioner att hämta ut på biblioteket. Jag upprepar:

 

 

Imorgon släpps Nyckeln!!!

Jag och Mimmie väntar spänt på ett recensionsexemplar och meddelar våra åsikter så fort vi kan!

 

//Johanna

 

 

Häromdagen när jag drack mitt morgonte väckte en väldigt trevlig notis i tidningen min uppmärksamhet. Tydligen har siffrorna för köp av böcker i de fysiska bokhandlarna ökat något på sistone, vilket jag gillar starkt!

E-böcker har helt klart sina fördelar. De är smidiga, väldigt bärbara och det är möjligt att justera till exmpel textstorlek. Men, jag citerar mitt inlägg från i vintras med tankar om e-böcker:

 

 

Personligen tycker jag det är hemskt hur mycket tid människor idag spenderar framför sina mobiler. Jag är väl själv inget undantag... Böcker är en väldigt avslappnande tillflykt från det ständiga nyhetsflödet och en stor del av vår kultur. Dessutom är det antagligen de små fristående bokhandlarna som skadas av e-böckernas förväntade dominans, och de är i min mening mycket trevligare än de större kedjorna.

 

//Johanna

 

Nästan undantagslöst sängen - på helgmornar, kvällar, efter skolan... Det är lugnast i mitt rum och det naaajs att ligga ned och läsa!

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Jag älskar att pyssla och har väldigt många fina bokmärken som jag har gjort själv eller köpt, men om jag inte har något i närheten tar jag till med pappersbitarna och byter så snabbt som möjligt till ett riktigt bokmärke.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
Jag har inte ont av att läsa med lite ljud i bakgrunden men föredrar när det är tyst. Jag har testat att sätta på musik när jag läser men jag gillar det inte. TV funkar definitivt inte, då jag kan verkligen inte koncentrera mig på boken, och samma gäller med mobilen.