Into the wild av Jon Krakauer
Genre: Äventyr, drama, biografi
Antal sidor: 200
Utgiven: 1996
Språk: Engelska
Christoffer McCandless växer upp i en välbärgad familj i Virginia och har en relativt normal uppväxt. Men så plötsligt en dag lämnar han sin bostad, skänker bort sina resterande 25 000 dollar och drar västerut i sin lilla bil för att leva ett friare liv närmare naturen. Han besöker många delstater och arbetar sig fram men stannar sällan längre än ett par månader på en och samma plats. Han lär känna många nya människor under sin resa men vill inte komma för nära någon.
Den sista anhalten blir Alaska, den vidsträckta och fruktansvärt kalla delstaten i norr. Han spenderar ett par månader i en minibuss där och lever i symbios med naturen innan han slutligen dör, 24 år gammal.
Detta är biografin, och McCandless har funnits i verkligheten. Allt som står i boken är alltså sant.
Mitt första möte med den här boken var när jag för ett par veckor sedan såg filmen (shame on me) och föll pladask. Det är en väldigt vacker film och handlingen tilltalade mig. Till min glädje hade min storebror boken här hemma och jag satte genast igång att läsa.
Författaren Jon Krakauer är en rutinerad bergsklättrare och journalist. 1992 skrev han en artikel om McCandless död i en tidning och blev så intresserad att han bestämde sig för att gå djupare i den unga mannens öde och skriva en bok. Jag valde att läsa den på engelska vilket gjorde att det kändes som att jag kom ännu närmare huvudpersonen. Dock är språket väldigt invecklat och jag förstod långt ifrån allt. Men jag noterade i alla fall att Jon Krakauer är en väldigt duktig författare och skriver fint. Jag föll särskilt för de snabba vändningarna i vissa stycken. Det här utdraget handlar om McCandless pappa Walt:
By 1965, however, his marriage was in trouble. He and his wife, Marcia, separated. Walt started dating a secretary at Hughes named Wilhelmina Johnson - everyone called her Billie - who was twenty-two years old and had dark, striking eyes. They fell in love and moved in together. Billie got pregnant. Very petite to begin with, in nine months she gained only eight pounds and never wore maternity clothes. On February 12, 1968, Billie gave birth to a son. He was underweight, but healthy and animated. Walt bought Billie a Gianini guitar, on which she stummed lullabies to soothe the fussy newborn. Twenty-two years later, rangers from the Natonal Park Service would find the same guitar on the backseat of a yellow Datsun abandoned near the shore of Lake Mead.
[Sida 106]
Tanken på att bara lämna allt och ge sig ut helt ensam är både skrämmande och fascinerande. Boken innehåller många utdrag ur brev och texter som McCandless skrev och det är tveklöst väldigt intressanta iaktagelser. Även om det nu inte är så att jag själv känner för att bara ge mig av så tycker jag att han är väldigt inspirerande och boken fick mig verkligen att tänka till. Allra bäst tycker jag att kapitlet vid namn Virgina Beach är. Det är alldeles i mitten av boken och handlar om hans uppväxt, vad som präglade hans framtida beslut. Det ger en djupare inblick i hans personlighet, och att få höra hans familj, särskilt hans lillayster som stod honom mycket nära, berätta om hur han var som barn och hur han sakta förändrades och drog sig undan mer och mer, var väldigt intressant. Jag både beundrar och föraktar honom, för i vissa avseenden kan man verkligen tycka att han bara var en egoistisk douchebag som var trött på livet. Samtidigt var han väldigt viljestark och hade klart för sig vad han ville uppnå i livet och vad han ville ändra på, och han genomförde det också. Det är väl det som är så inspirerande.
Boken var som sagt lite trög på sina ställen och inte direkt någon bladvändare, men fortfarande väldigt spännande. Jag rekommenderar den varmt om du gillar psykologiska, verklighetsbaserade historier. Även filmen är väldigt fin och har ett väldigt fint soundtrack av Eddie Vedder som du också borde lyssna på. Kort sagt - finner du den här berättelsen tilltalande finns det en hel del att utforska!
Den sista bilden av McCandless, togs kort innan hans död.
Betyg: 5/5
//Johanna
Hungerspelen i annorlunda kostym
Jag har botanieserat lite i omslag här en stund och hittade några otroligt fina, utländska omslag till Hungerspelstrilogin:
De tyska omslagen:
De kinesiska omslagen:
Helt underbara allihop! Jämför med de svenska:
Usch, jag går i alla fall inte igång på dem...
Vad tycker ni om de olika omslagen? Vet ni fler utländska omslag som är fina?
Kommentera!
//Johanna
Korsad av Ally Condie
Titel: Korsad
Författare: Ally Condie
Genre: Dystopi, äventyr
Antal sidor: 365
Utgiven: Januari 2013
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för recensionsexemplaret!)
OBS! Spoilvarning för er som inte läst Matchad!
Min recension av Matchad finns att läsa här.
Driven av en längtan efter en framtid som av allt att döma är omöjlig beger sig Cassia till de Yttre Provinserna för att hitta Ky, hennes barndomsvän och ungdomskärlek, som Samfundet har deporterat till en säker död vid fronten. Efter ett tröstlöst sökande står det klart att Ky har lyckats fly in i det förrädiska bergsmassivet, och att tankar om uppror och revolution gror i Samfundets utkanter.
I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.
I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.
Först och främst omslaget. GUD VAD FINT DET ÄR.
Tyvärr ska vi inte diskutera omslag nu, så låt mig istället berätta om själva boken...
Tyvärr ska vi inte diskutera omslag nu, så låt mig istället berätta om själva boken...
För att vara en uppföljare tycker jag att Korsad håller måtten, antagligen eftersom jag inte riktigt kände att den förra boken slutade där den tog slut, en uppföljare var självklar för att berättelsen skulle kunna avrundas.
En skön sak med att ha läst tvåan är att jag äntligen kan sätta fingret på karaktärerna!
Huvudpersonen Cassia påminner mig väldigt mycket om Katniss i Hungerspelen (jämför dessutom Peeta med Ky och Gale med Xander...), fast... mycket sämre. Jag tycker faktiskt att de flesta karaktärer i den här boken är överlag ganska platta.
Även om handlingen inte är helt världsunik så tycker jag ändå att den är bra, den håller i alla fall. Och även om boken har en tendens att sacka lite på sina ställen så tycker jag att den är ganska spännande. Men jag måste få klaga på Samfundet, alltså regimen som härjar i Cassias och alla andras liv. Visst, de flesta dystopier är osannolika och man brer på lite extra för att skrämma upp oss med eventuella konsekvenser, men jag har definitift skådat bättre fiktiva samhällen. Samfundet kontrollerar verkligen... allt.
Språket är helt okej, ganska fint och jag gillar idéen med dikterna och att Ky lär Cassia att skriva, men dialogerna känns tyvärr väldigt stela.
Slutligen vill jag säga att jag inte riktigt tycker att Korsad fyller upp sina 365 sidor. Hela boken känns lite långdragen och hade nog med fördel kunnat kortas ned lite.
Betyg: 2/5
//Johanna
Döden i dina ögon 3 - Slutet av Rachel Ward
OBS! Recensionen innehåller spoilers om du inte har läst de föregående böckerna i serien!
Titel: Döden i dina ögon 3 - Slutet
Författare: Rachel Ward
Genre: Framtiden, äventyr, övernaturligt
Antal sidor: 254
Utgiven: 2012 (på engelska: 2011)
Förlag: Wahlströms (tack för recensionsexemplaret!)
Jag älskade den första boken. I min recension skrev jag att den var väldigt spännande och oförutsägbar. Det var visserligen ett tag sedan jag läste den, och jag har blivit bättre på att analysera böcker, men jag minns den faktiskt som väldigt spännande. Och om man fängslas av en bok måste den ju vara bra, eller hur?
Minns dock att jag störde mig lite på Jem, huvuvpersonen...
Den andra boken kändes som en upprepning, bara lite mer boom-krasch-pang. Jag insåg hur dåliga karaktärerna var, och tvärtemot den första så tyckte jag att den här var rätt otrovärdig.
Jag blir alltså mindre och mindre imponerad av böckerna i serien. Den tredje och sista hamnar nog till och med snäppet under tvåan.
Handlingen är okej, idéen är spännande. Den dystopiska miljön målas upp ganska bra, men karaktärerna känner jag för att... spola ned i toaletten eller något.
Jag hatar Mia, det lilla underbarnet som hela tiden ska vara så sööööt och liten och oskuldsfull och perfekt.
Jag hatar Sarah, mamman som inte alls är stereotyp. Hennes sätt att prata till sitt lilla underbarn ger mig rysningar.
Jag hatar Adam för att han ska vara så manlig och jobbig. Vid ett tillfälle gör han 150 armhävningar för att "lugna ned sig". Jo men tjena. Ibland får jag lust att slå till honom för att han tänker så konstigt. Identifikation med huvudperson är lika med noll.
Jag gillar inte dialogen, och jag gillar inte "skurken" som heter Saul. Jag tror aldrig att jag har stött på en så bottenlös skurk.
Det där suget saknas, jag får aldrig riktigt lust att fortsätta läsa boken. Även om det händer spännande saker så är det skrivet på ett ganska... segt sätt. Upplösningen är intressant, tack och lov. Har man skrivit tre böcker så får man i alla fall knyta ihop dem snyggt, och det tycker jag att Rachel Ward får till. I allmänhet är det nog väldigt svårt att skriva en dystopi, men jag tror att hon har potential.
Betyg: 2/5
//Johanna
Box 101 av Andy Mulligan
Titel: Box 101
Författare: Andy Mulligan
Genre: Äventyr, gatubarn
Antal sidor: 216
Utgiven: 2011
Förlag: Berghs
Raphael, Gardo och Råttan är tre gatubarn som lever på en soptipp i Filippinerna. De livnär sig på att leta efter värdefulla saker som de kan sälja. Varje dag ser likadan ut tills Raphael hittar en påse med ett världigt speciellt och värdefullt innehåll. När polisen sedan kommer och söker igenom hela soptippen inser pojkarna hur viktig påsen är, och de kan inte låta bli att försöka lösa den stora gåtan som den för med sig.
Det var intressant att läsa om gatubarn, jag kände hur jag lätt satte mig in i deras vardag. Äventyret känns oerhört genomtänkt, möjligen lite osannorlikt, men när man väl läser är det spännande.
Plus för handlingen och minus för det något svajiga språket. Sedan så gillar jag inte heller att perspektivet hoppar mellan olika karaktärer i olika kapitel, det är förvirrande.
Box 101 var spännande, men grep aldrig riktigt tag i mig.
Betyg: 3/5
//Johanna
Matchad av Ally Condie
Redigering: © by Johanna 2012
Bild: Förlaget
Titel: Matchad
Författare: Ally Condie
Genre: Framtiden, äventyr
Antal sidor: 350
Utgiven: 2010
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för recensionsexemplaret!)
Jag har för tillfället en liten crush på dystopi-böcker. Matchad lät väldigt bra när jag hörde om den, men tyvärr var den en besvikelse.
Huvudpersonen heter Cassia och är 17 år. Hon lever i ett samhälle någonstans i världen, någon gång i framtiden. Året är oklart. Samhället styrs av en slags regim som heter "Samfundet". De styr allt. De bestämmer vad du ska äta, vad du ska jobba med, när du ska dö. Och de bestämmer vem du ska älska.
Som titeln säger så matchas man ihop med en människa av motsatt kön som ens personuppgifterna stämmer överens med. Detta för att man ska bli så "lycklig" som möjligt.
Det speciella med Cassia är att hon matchas med sin bästa vän Xander. Allt ser ut att bli perfekt, tills hon lär känna den mystiske Ky och faller handlös för hans förbjudna dikter. Kort sagt: hon blir kär i någon hon inte får bli kär i. Tillsammans bryter de mot alla regler som kan brytas, och Cassia börjar tvivla på Samfundet.
Jag tycker inte att Matchad är så välskriven... Jag får en känsla av att ämnet är för svårt för författaren, hon kan inte riktigt hantera och välja vilka problemen som passar in, och vilka man borde strunta i. När man beskriver påhittade samhällen ska man akta sig för onödiga detaljer, det blir bara svårt för läsaren att sätta sig in i.
Vissa saker beskriver hon alltför mycket, och dessutom på ett fult sätt. Tex. så försöker hon "väva in" beskrivningar i dialoger, vilket bara blir fånigt. Om du pratar om något alldagligt med din mamma så försöker du inte samtidigt beskriva för henne hur samhället ser ut, för det vet hon redan.
Och ibland utelämnas viktiga saker. Jag förstod tex. aldrig riktigt vad ett lufttåg var.
MEN, även om språket ibland känns klumpigt och oerfaret, så är boken ganska vackert skriven.
Karaktärerna ger inte sken om att vara så genomarbetade. De är ganska perfekta allihopa. Snygga, accepterande, modiga... Särskilt Cassias föräldrar. Usch, vad jobbiga de är!
Men, jag ska inte såga allt. Handlingen är trots allt väldigt spännande, och även om boken var rätt händelselös i början så artar den sig mot slutet. Dessutom var texten luftig, jag läste den för övrigt mellantjocka boken väldigt snabbt.
Dumt var att jag inte förrän idag förstod att det finns en andra bok i serien, Korsad. Tänker ge den en chans, även om den här inte var någon höjdare.
Om man inte vet att det finns en fortsättning känns slutet av Matchad lite som ett magplask. Jag hade väntat mig något totalt samhällsrevolutionerande, men icke.
Betyg: 2/5
//Johanna
Arvet av Rachel Ward
OBS!!!! Läs helst den första boken innan ni läser den här recensionen - den avslöjar mycket om första boken! Här kan ni läsa en recension av första boken.
Titel: Döden i dina ögon 2: Arvet
Författare: Rachel Ward
Genre: Äventyr, övernaturligt.
Antal sidor: 366
Handling: Jem, huvudpersonen från första boken, dör och övelåter sin son Adam till Adams pappas farmor, alltså Adams gammelfarmor. Hon heter Val och är gammal och egendomlig och Adam tycker inte speciellt mycket om henne. De bor i staden Weston vid Storbrittaniens västkust, men när staden översvämmas och invånarna måste evakueras tar Val med Adam tillbaka till London, mot hans vilja.
Året är 2026. 16-åriga Adam har lika mycker tålamod som sin avlidna pappa hade, alltså nästan ingenting, och han drar sig inte för slagsmål, men jag uppfattar honom ändå inte som en aggresiv person.
Adam har ärvt sin mammas förmåga - han ser folks dödsdatum i deras ögon. Han blir väldigt skärrad när han plötsligt ser att nästan alla människor i London ska dö första januari år 2027.
I varannat kapitel får vi även följa Sarah, en tjej som är lika gammal som Adam. Hon blir våldtagen av sin pappa och rymmer hemifrån. Snart upptäcker hon att hon är gravid. Barnet betyder allt för Sarah, men varje natt ser hon i en dröm hur Adam tar hennes barn ifrån henne och tar det med in i elden.
Och Adam ser att Sarahs dotter har samma siffror som alla andra - 010127.
Jag gillade första boken väldigt mycket, och uppföljaren håller väl måttet någorlunda, men det känns mest som en upprepning.
Jag stör mig på Adam i början - han är en sådan där ilsken kille som vägrar lämna sin stad och sedan bara hatar allt. I alla fall till en början.
Arvet är på många ställen ganska spännande, men även rätt otrovärdig. Tex. så är hela London stenhårt bevakat med kameror, chippmärkningar och poliser. Det borde kosta en förmögenhet. Och hela världen är väldigt grym, med känslokalla myndigheter och liknanade.
Det finns även en tredje bok i serien som då handlar om Sarahs barn Mia. Tveksamt om det är värt att läsa den.
Betyg: 3/5
//Johanna
I varannat kapitel får vi även följa Sarah, en tjej som är lika gammal som Adam. Hon blir våldtagen av sin pappa och rymmer hemifrån. Snart upptäcker hon att hon är gravid. Barnet betyder allt för Sarah, men varje natt ser hon i en dröm hur Adam tar hennes barn ifrån henne och tar det med in i elden.
Och Adam ser att Sarahs dotter har samma siffror som alla andra - 010127.
Jag gillade första boken väldigt mycket, och uppföljaren håller väl måttet någorlunda, men det känns mest som en upprepning.
Jag stör mig på Adam i början - han är en sådan där ilsken kille som vägrar lämna sin stad och sedan bara hatar allt. I alla fall till en början.
Arvet är på många ställen ganska spännande, men även rätt otrovärdig. Tex. så är hela London stenhårt bevakat med kameror, chippmärkningar och poliser. Det borde kosta en förmögenhet. Och hela världen är väldigt grym, med känslokalla myndigheter och liknanade.
Det finns även en tredje bok i serien som då handlar om Sarahs barn Mia. Tveksamt om det är värt att läsa den.
Betyg: 3/5
//Johanna
Det vita mörkret av Geraldine McCaughrean
Titel: Det vita mörkret
Författare: Geraldine McCaughrean
Genre: Ävnetyr, thriller, sydpolen. Den hamnar i den förstnämda kategorin.
Antal sidor: 293
Sym är en Antarktis-beroende 14-åring. Hon har inte särskilt många vänner, hon lever mest i sin egna lilla värld med sin låtsaskompis Titus, en polarforskare som dog på Antarktis för drygt 90 år sedan.
Syms pappa är död, men familjens trogne vän Victor bor numera hemma hos Sym och hjälper hennes mamma med det ena och andra. Han är Syms förebild, för han är otroligt intelligent och uppmuntrar hennes intresse för Sydpolen.
Victor erbjuder henne och mamman en resa till Paris som visar sig leda till något helt annat. Syms mamma glömmer sitt pass hemma och kan inte följa med, och helt plötsligt bestämmer Victor att de ska vara borta i "ett par veckor till". De reser vidare, söderut. Till Antarktis!
Jag tycker att det var väldigt roligt att läsa en så pass annorlunda bok, det är inte ofta man läser om Antarktis! Skildringen av Antarktis förhållande känns trovärdigt, och karaktärerna blir levande när de helt plötsligt måste kämpa för sin överlevnad. Särskilt Victor är en spännande karaktär, man vet aldrig riktigt vem han är.
Det tar ett tag innan boken blir så där riktigt actionfylld, men då är den rätt bra!
Betyg: Räcker inte riktigt ända ut..men. 4/5!
//Johanna
Hungerspelen av Suzanne Collins
Författare: Suzanne Collins
Genre: Ungdom, Romantik, Äventyr... ja lite sådant.
Handling: Fjortonåriga Katniss Everdeen bor tillsammans med hennes mor och lillasyster Prim i distrikt 12. staden är omringad av ett elstängsel som aldrig är på. Utanför stängslet finns bara skog och ödemark, en gång i tiden fanns distrikt 13 där men det förintades fullständigt i inbördeskriget. Ända sedan hennes far dog har hon gjort allt för att ta hand om familjen, hon har jagat på förbjuden mark, städat och hjälpt hennes mamma med patienterna. En dag varje år lottas det ut en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år som ska tävla i ett direktsänt hungerspel. 24 ungdomar fixas och tränas innan de tvingas ut på arenan för att slåss mot varandra tills det bara finns en krigare kvar. Dagen då pojken och flickan ska lottas ut kommer och det är då allt går i kras. På lappen som läses upp står det Primrose Everdeen...
Hungerspelen var speciell och bra eftersom man kom in i den väldigt fort ( i alla fall jag och de jag känner), redan vid andra sidan började det bli intressant. Boken hade många genrer allt i från spännande äventyr till kärlek och romantik. Gillar inte sådana böcker som bara har en enda genre och det inte händer något alls. Jag gillade framför allt Katniss personlighet, i de flesta böcker jag har läst är det bara killar som är modiga och duktiga på att jaga, varför ska det vara så? Katniss var båda, det tyckte jag var jätte bra. Rekommenderar den här boken starkt till de som tycker om spänning.
Betyg: 5/5
(Ni vet väl om att ni också kan skicka in recensioner till vår mail, så kanske vi publicerar dem :3 [email protected])
Döden i dina ögon av Rachel Ward
Jag har just läst ut en fantastiskt bok:
Titel: Döden i dina ögon
Författare: Rachel Ward
Genre: Äventyr, spänning och ungdomsbok.
Handling: 15-åriga Jem är speciell - när hon ser folk i ögonen ser hon datumet de ska dö.
Jem bor i London, och hon är lite utstött - eftersom hon helst undviker att se folk i ögonen håller hon sig ifrån andra så gott som möjligt. Hon vill inte bli vän med någon, för rätt som det är förlorar hon dom bara.
Jems mamma drogade ihäl sig när Jem var liten, så Jem bor i olika fosterhem som inte funkar så bra.
En dag träffar hon Spider - en snygg rastlös kille som vill bli kompis med henne. Mot sin vilja dras Jem till Spider, och en dag när de båda är avstängda från skolan av olika anledningar bestämmer de sig för att ta en tur i London Eye (pariserhjulet, ni vet). Jem råkar se på att alla i kön har samma dödsdatum - dagens datum. Hon inser att något kommer hända, så hon drar med Spider därifrån. Någon lyckas fånga det på film, och de blir genast misstänkta och måste fly från London.
Vad Spider inte vet är att han bara har en månad kvar att leva.
Det här var det bästa jag har läst på länge. Den börjar kanske inte så spännande, men snart börjar det hända grejer. Man får inte en lugn stund när man läser, det händer hela tiden saker eftersom de är jagade. Särskilt slutet är oerhört spännande!
Jag skulle verkligen inte säga att den är förutsägbar. Jem frågar sig hela tiden om Spider verkligen kommer dö, eller om hon bara får för sig det.
Miljöbeskrivningarna känns väldigt verkliga och man ser tydligt platserna framför sig.
Det enda negativa är att många menigar är lite talspråkigsmässiga - de börjar inte "jag vill inte", utan bara "vill inte". Det störde jag mig otroligt mycket på i början, men man kommer in i det.
Betyg: Behöver ni fråga? En självklar 5:a!!
//Johanna
Fotnot: Det finns även en fortsättning som heter Arvet. Om ni får tag på den - läs inte på baksidan vad den handlar om förän ni läst den första boken!!
Jag har beställt Arvet - det kanske dyker upp en recension av den om ett tag. :)
Den dansande djävulen av Martin Widmark
Titel: Den dansande djävulen (höll på att skriva den danska djävulen, hihi)
Författare: Martin Widmark, känd för Lasse-Majas detektivbyrå
Genre: Det utspelar sig förr i tiden, men... det blir nog äventyr.
Handling: Tyko är en föräldrarlös, trettonårig pojke som jobbar i en flera hundra meter djup gruva. Där tar han stenprover för att kolla om det finns silver i berget, och allt görs för att bekosta "den dansande djävulens" fester ovan jord.
Men så en dag finner han en gammal järnlucka i bergets vägg...
Jag hade höga förhoppningar på den här boken, delvis på grund av den spännande titeln.
Tyvärr blev jag väldigt besviken. Den är faktiskt inte särskilt spännande någon stans, och jag har en känsla av att allt spännande kommer att hända i de två andra böckerna. Det här känns bara som någon sorts lång och tråkig prolog, och jag blir faktiskt inte alls sugen på att läsa vidare. Boken slutar mitt i en händelse, något jag tycker är otroligt frustrerande, även fast jag vet att det ska försöka få läsaren att vilja läsa vidare.
Dessutom är den väldigt lättläst, med stor stil och enkelt språk. Jag läste ut den på en dag.
Det enda som jag gillar är illustrationerna, som är riktigt fina, särskilt omslaget.
Betyg: Den dansande djävulen får faktiskt bara en etta av fem möjliga. Jag gillar den inte alls.
Är det någon som har läst de andra två böckerna, kommentera gärna isåfall om de är bättre än den här!
/Mimmie
