Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson
Det har gått fyra år sedan Allan Karlsson i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann gjorde verklighet av bokens titel. Sedan jag själv läste den 2011 har jag varmt rekommenderat den till både stora och små, och jag hade mycket höga förväntningar på Jonas Jonassons nya bok som jag så länge sett fram emot.
Analfabeten har många liknelser med Hundraåringen; Huvudpersonen Nombeko möter inte alltid framgång i livet, men är precis lika sorglös som Allan Karlsson. Beskrivningarna, personerna, humorn och de sparsmakade dialogerna är också väldigt snarlika. Jonas Jonasson har helt klart en unik berättarröst.
Den här gången vidgar han vyerna och låter sin berättelse börja i Sydafrikas slummerkvarter på 1960-talet. Där, i ett litet plåtskjul föds Nombeko, en mörkhyad flicka med dåliga odds i livet. Som femåring inleder hon en karriär som latrintömmare men den avbryts tvät några år senare då hon råkar bli överkörd av en före detta nazist som ska föreställa ingenjör. Dumt nog är det en ovanligt dum ingenjör som inte har så mycket mer än sprit i skallen. Som straff för att Nombeko varit ohyfsad nog att gå i vägen för hans bil tvingar han henne att bli hans städerska.
Som tidigare nämnt är Nombeko väldigt sorglös av sig och väljer att följa med och göra det bästa av situationen. Nombeko visar sig ha en oerhörd talang för räkning och intresserar sig mycket för ingenjörens bibliotek och plöjer alltihop. Hon är alltså väldigt begåvad, och för att rädda sitt eget skinn bestämmer hon sig för att vägleda ingenjörnen lite grann i hans byggande av atombomber för Sydafrikas räkning, mest för att hon inte står ut med hans felräkningar.
Oturligt nog råkar det byggas en bomb mer än nödvändigt och misstag skickas den med Nombeko till Sverige.
Sverige har alltså kärnvapen trots att ingen vet det, och Nombeko spenderar större delen av de kommande decennierna med att försöka göra sig av med bomben utan att för den sakens skull spränga allt inom en radie av 58 km.
Till skillnad från Hundraåringen så gjorde Analfabeten mig väldigt besviken. Jag tycker att Jonas Jonasson surfar på en gammal våg utan att ta ut svängarna så mycket. Som redan konstaterat så har han en väldigt speciell berättarstil som funkade oerhört bra i den första boken, men den här gången blev jag bara uttråkad.
Boken är fullsmockad med research och onödiga fakta som gör texten ganska stolpig. Det finns inte riktigt något flyt i språket som ger det där suget efter att bara fortsätta och fortsätta läsa.
Jag tyckte att Hundraåringen var häftig för att den fick mig att skratta rakt ut. Den här gången ryckte det lite i mungiporna ibland, men mer än så blev det inte. Den var helt enkelt inte lika underhållande.
Själva historian och karaktärerna är underbara, men tyvärr kunde det inte väga upp segheten. Boken lyckades aldrig riktigt fånga mitt intresse och jag slarvläste de sista 100 sidorna, mest för att jag är nojig och inte står ut med tanken att inte läsa ut en påbörjad bok.
Avslutningsvis kommer jag fortsätta att rekommendera Hundraåringen, men vara lite mer sparsmakad med Analfabeten.
Betyg: 2/5
//Johanna
Tack till Piratförlaget för recensionexemplar.
Tankar om Hundraåringen
Ni kan läsa Johannas recension på boken här.
Jag har velat läsa den här ganska länge, och när det väl var dags, hade jag ganska höga förhoppningar. Delvis på grund av Johannas lovord i recensionen, men även från mina föräldrar och andra jag känner. När jag hade med den i skolan och läste, så kunde folk komma fram till mig och säga "den där är JÄTTEBRA".
Och nej, den är absolut inte dålig. Handligen är rolig och lite gullig, och att få ständiga tillbakablickar som speglar nästan hela 1900-talet säger väl ingen nej till? Men jag kan inte riktigt säga att jag tycker den innehåller den sortens gapskratt-humor som folk förberedde mig på. Den fick mig att le ganska ofta, och på några enstaka ställen började jag fnissa lite. Det är synd, för om jag inte hade haft några förhoppningar så hade jag nog tyckt den var väldigt mycket roligare.
Hur som helst, jag ångrar absolut inte att jag läste den och jag ser fram emot filmen, som kommer vid jul (om jag inte minns fel). Kan väl även ta tillfället i akt och ifrågasätta och påpeka att antalet kvinnor med betydelsefulla karaktärer i boken når upp till den chockerande siffran 2. Håhå jaja.
Trailer till filmen ser ni här:
/Mimmie
Det hemliga hisschaktet av Lemony Snicket
Titel: Det hemliga hisschaktet
Författare: Lemony Snicket är en psedonym på författarens riktiga namn Daniel Handler. Daniel är 43 år och kommer från San Fransisco, USA.
Genre: Jag brukar sätta böcker ur den här serien på Övriga genrer.
Handling:
(Läs mina recensioner av En olustig början (på engelska, men fullt läsbart) och Slutet, här och här.)
Som ni säkert vet verkar det som att syskonen Baudelaire är för evigt dömda till olycka. Sedan deras föräldrar dog har de vandrat mellan ett antal olika vårdnadshavare, och hos varenda en har Greve Olaf lurat någonstans, alltid med en ny plan om hur han ska stjäla syskonens förmögenhet. Den här gången är barnens vårdadshavare paret Solkig. De bor på Dunkla Avenyn och har alltid stor koll på vad som är "inne". (Till exempel, när syskonen bor där så är det väldigt inne med kritstrecksrandiga kläder och persiljeläsk.) Föräldrarlösa barn råkar vara väldigt inne, som tur är. Esmé Solkig bryr sig inte mycket om barnen, men hon är nöjd över att ha dem där, eftersom de (som sagt) är väldigt inne. Hennes make, Jerome, är snällare mot barnen och tycker mycket om dem, men när det kommer till kritan vågar han aldrig säga emot sin fru.
Barnen själva oroar sig över sina försvunna vänner, trillingarna Quagmire, och över att Greve Olaf ska hitta dem igen - i slutändan verkar han ju alltid göra det.
Jag kommer aldrig sluta förundras över de här böckerna. I varenda en lyckas författaren hitta på nya, klockrena karaktärer och en ny fiffig handling, och ändå blir man aldrig uttråkad. Språket är som alltid väldigt roligt, med ordvitsar och långa utläggningar, ordförklaringar och jämförelser. Ett stort plus är de fantastiskt fina illustrationerna av Brett Helquist.
Det enda negativa med en sådan lång bokserie som är upplagd på ett sånt här sätt, är att det blir ganska förutsägbart vad som ska hända. Och boken kan kännas lite väl lång.
Betyg: 4/5
/Mimmie
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Författare: Yann Martel är född 1963 och kommer ifrån Spanien, men bor i Kanada.
Genre: Oj. Jag sätter nog den här på övriga genrer.
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 350
På stilla havets oändliga, blå och solglittrande yta guppar en ensam livbåt. Ombord finns en hyena, en orangutang, en drygt tvåhundra kilo tung bengalisk tiger - och så Pi, en sextonårig indisk pojke. De är de enda överlevande efter nattens oväder då fartyget de reste med förliste och försvann ner i djupet.
När jag först såg filmen Life of Pi, så trodde jag att den skulle handla om själva överlevnaden, äventyret på livbåten, och jag förväntade inte så mycket. Jag kunde inte ha haft mer fel!
Pi och hans familj äger en djurpark i Indien. Ekonomin dalar och de bestämmer sig för att flytta till Kanada och sälja djuren. De flesta djuren följer med på båten för att säljas. Mitt ute på Stilla havet, under en storm, sjunker båten. Pi är den enda överlevande. Tja, om man inte räknar hyenan, zebran, orangutangen och tigern - vars namn är Richard Parker. Så småningom finns bara Pi och Richard Parker kvar på den lilla livbåten, och kampen om överlevnad börjar.
Religion spelar också en stor del i berättelsen. Pi själv är både hindu, kristen och muslim. Han är djupt troende men tycker att alla religioner egentligen handlar om samma sak, och vill inte höra till någon speciell. När man tänker på resan han skulle komma att göra, så inser man att det nog var ganska bra att Pi bunkrade upp med inte bara en, utan tre gudar.
Handlingen är otroligt spännande och ibland nästan obehagligt realistisk. Man får lite rysningar när man läser om hur en vanlig människa förändras av hunger och törst, och hur hennes instinkter blir nästan djuriska. Men det går aldrig över gränsen; som jag sa har ju Pi sin tro.
Språket är livligt och vackert, detaljerat, humoristiskt och väldigt rörande. Ibland finns det inslag av fantasy där man inte riktigt vet vad man ska tro. Man får välja själv, precis som med Gud.
Överlag kan jag bara säga en sak: Wow! Läs den. Och se filmen när du ändå håller på.
Betyg: 5/5 och tusen rekommendationer.
/Mimmie
Stickbart av Lilly Secilie Brandal och Bente Myhrer
Titel: Stickbart
Författare: Lilly Secilie Brandal & Bente Myhrer
Genre: Stickningsbok (övriga genrer)
Antal sidor: 144
Utgiven: 2012
Förlag: Ica Bokförlag (tack för recexet!)
Ska börja med att bekänna att jag verkligen inte har någon större erfarenhet av stickning. Därför öppnade jag den här boken i förhoppning att den, som förlagets hemsida utlovar, skulle passa en nybörjare.
Okej, ska nog även bekänna att jag ganska tidigt satte igång att sticka ett par ganska svåra strumpor ur den här boken, men även när jag läser lite i de andra mönsten tycker jag att beskrivningarna är så där. Godkänt, men lite småklurigt att tyda på sina ställen. Det är bra att boken inleds med en stickskola, men jag skulle uppskattat om den innehöll fler bilder och mindre beskrivningar i form av text. Dock måste jag hylla sidorna om stickfasthet, masktabell och liknande.
Tyvärr tycker jag att boken är lite glanslös, så att säga. Den saknar något extra. Säkert är den jättebra att ha i bokhylla och använda som uppslagsbok och visst finns det en del fina projekt att sätta tänderna i, men jag blir inte fullt så inspirerad som jag trodde jag skulle bli.
Betyg: En stark 3:a.
//Johanna
Fighting spirit av Markus Zusak
Titel: Fighting spirit
Författare: Markus Zusak
Genre: Övrigt...?
Antal sidor: 140
Utgiven: 1999
Förlag: Wahlströms (tack för recensionsexemplaret!)
Karaktärerna är de samma som i Knockout, men jag förstår inte vilken av böckerna som kommer först - det var ett tag sedan jag läste Knockout, och den gjorde inget större intryck på mig.
Alltså, jag älskar humorn och värmen som Markus Zusak har i sitt sätt att skriva, men ärligt talat så tycker jag att handlingen är mördande tråkig. Två bröder, två totala nollor som bestämmer sig för att sträcka lite på ryggarna och bli något mer än två sorgliga vargar som går och hungrar efter tjejer de aldrig kommer få. De blir antagna till någon slags illegal boxningsturnering. Wolfe, den yngste av dem, gör bort sig totalt, medan den äldre, Rube, faktiskt klarar sig riktigt bra. Den utvecklingen är rätt intressant att följa, men det är inte så kul att följa varje boxningsmatch och varje försök att få räknas som något.
Boken är lite kort, jag tycker aldrig att den blir riktigt djup och intressant. Det är bara i slutet som den artar sig något, när allting knyts ihop.
Kort sagt: Bra språk - dålig handling och mindre bra gestaltning.
Betyg: 2/5
//Johanna
Undulater lyckliga och friska av Immanuel Birmelin
Titel: Undulater lyckliga och friska
Författare: Immanuel Birmelin
Genre: Övrigt, faktabok
Antal sidor: 65
Utgiven: 2005
Förlag: Ica Bokförlag (tack för recensionsexemplaret!)
Det här är en kort men uppmuntrande liten handbok för undulatägare.
Bilderna är helt bedårande söta och layouten är väl genomtänkt, sidorna är tydliga och färgstarka. Spalter, steg-för-stegbilder och checklistor är vanliga knep, men det funkar bra!
Texten är bra och strukturerad. Ibland låter det lite väl käckt, men budskapet är att undulater är roliga och lättskötta.
Boken innehåller det mesta du bör veta om undulater. Jag gillar att de fokuserar på kontakten mellan människa och djur.
Betyg: 4/5
En av mina egna sötnosar :"3
//Johanna
Jokern
Detta är ingen recension, bara funderingar kring boken. Läs Mimmies recension här.
Boktjuven var typ det bästa jag läst, Knockout var en riktig besvikelse. I min recension av den sistnämda skrev jag att språket var lika bra men att handlingen inte riktigt höll.
Det var Mimmie som övertalade mig att läsa Jokern, och eftersom Boktjuven var så bra så tyckte jag absolut att Markus Zusak var värd en chans till.
Karaktärena. Ja, vad ska man säga? De är helt underbara, allihopa. De känns så otroligt genomtänkta, där kan man snacka om att agera efter ett mönster, som jag har läst någonstans att en bra karktär bör göra.
Särskilt huvudpersonen, Ed, är bra. Han är fullt medveten om vilken nolla han är och jämför sig med vad legender som Bob Dylan redan hade åstadkommit vid 19 års ålder. Men ändå är Ed en väldigt modig och nyfiken person som driven historien framåt. Och hans funderingar fick mig att skratta rakt ut flera gånger.
Handlingen är också väldigt spännande. Precis som i Boktjuven både längtar och fasar man inför slutet, man vill så gärna veta hur allting ska knytas ihop, men man vill inte sluta njuta av boken.
Om jag skulle betygsätta Jokern (vilket jag egentligen inte ska eftersom detta inte är en recension) så skulle det bli en solklar 5:a.
//Johanna
Jag har frågat om ett recensionsexemplar på "Fighting Spirit", en annan bok av Markus Zusak. Vi får se om den beviljas!
Födelsedagsfesten av Meg Cabot
Titel: Allie Finkles regler för tjejer 5: Födelsedagsfesten
Författare: Meg Cabot
Genre: Omöjligt att säga... barn/ungdom? Nej, det får bli övriga genrer.
Antal sidor: 181
Utgiven: 2011
Förlag: Rabén & Sjögren
Efter att nyligen ha läst min något gamla recension av den föregående Allie Finkle-boken Scenskräck minns jag att jag faktiskt gillade boken. Och jag kan inget annat än fortsätta skriva att jag gillar Meg Cabots sätt att skriva; det är aktuellt, rappt och fångande. Men jämfört med den förra boken så... sög den här, om jag får uttrycka mig slarvigt.
Jag tror inte att den förra egentligen är så bra den heller, men i min recension fokuserade jag inte så mycket på handling och karaktärer då, jag kände bara igen Meg Cabots sätt att skriva, och det gillade jag.
Även om Allie inte är så gammal (9 eller 10 år, jag kommer inte ihåg exakt) så tycker jag att hon är väldigt omogen. Ibland fattar jag bara inte hur hon tänker. Hela huvudpersonen känns så konstig, hon är ytlig som en tonåring och dum som ett barn...? Det går inte ihop i mina ögon, för jag upplever inte Allie som en gullig unge som ser upp till ett äldre syskon.
Jag tycker även att det finns fler otrovärdiga karaktärer. Allies mamma är till exempel jättedryg som skickar iväg Allie på saker hon verkligen inte vill. Just den här boken handlar ju om att Allie har blivit bjuden på ett väldigt exklusivt födelsedagskalas hos sin fiende när hon i själva verket vill gå på sin kompis storasystrers gymnastikuppvisning. För om hon inte går så blir den här storasystern tydligen vääääldigt ledsen och känner sig sviken av sin lillasysters bästis. Allies mamma tycker däremot verkligen att Allie ska gå på festen, och där har vi bokens dramatiska problem.
Först vill alltså inte Allie gå på festen, men när den ytliga ungen som hon är får höra om vad de ska göra blir det vädigt svårt att tacka nej. Men hjälp av invecklade lögner lyckas hon ändå gå på festen utan att kompisarna känner sig svikta. Men festen visar sig bli en katastrof.
Betyg: 2/5... Bättre kan du, Cabot!
//Johanna
Offensiv röda nunnan av Monika Zak
Titel: Offensiv röda nunnan
Författare: Monica Zak har skrivit många böcker om gatubarn och tillbringat mycket tid tillsammans med dem
Genre: Verklighetsthriller... jag tror jag sätter den på "övriga genrer" då vi inte har den som en kategori
Antal sidor: 293
Förlag: Författarhuset
Handling:
Felix är gatubarn i Guatemala City. Han stjäl, tigger och sniffar lim precis som alla andra gatubarn. En dag, utanför McDonald's, blir en pojke som tigger sprängd i luften. Felix blir vittne till mordet.
Samtidigt samlas fem feta män och en smal kvinna till möte på ett lyxhotel. Utåt ägnar de sig åt bantning, men egentligen har de ett mycket mörkare mål än att bli smala. Gruppen, som kallar sig Röda Nunnan, ska ägna sig åt något mycket mer brutalt - social städning. De ska befria samhället från allt förorenat; gatubarn, tiggare, homosexuella, prostituerade, indianer, människorättsaktivister...
Men den första som Röda Nunnan tänker städa bort är Felix.
-
Om jag skulle beskriva den här boken med ett ord skulle det vara verklighetstrogen. Man märker att Monica Zak vet vad hon skriver om; boken är här och var baserad på historier hon hört berättats för sig i Guatemalas slumkvarter. Det är mycket, mycket gripande och den får mig att tänka efter, reflektera över hur bra man egentligen har det, om man jämför.
Det är förvånande lätt att sätta sig in i de olika personernas tillvaro, det är verkligen något som Monica Zak har lyckats med. Jag gillar att hon hoppar lite mellan karaktärer - jag skulle nog lätt tröttnat om allt bara var ur Felix perspektiv.
Slutet känns dock lite luddigt. Jag vet inte, jag skulle nog vilja få det lite mer detaljerat förklarat för mig. Det här är ingen bok jag slukar direkt, men den är defenitivt spännande och jag rekommenderar den absolut!
Betyg: 4/5
/Mimmie
Virka till stora och små tjejer av Lene Holme Samsøe
Det var en stort utmaning att lyckas sätta det danska ø:et i författarens efternamn, och sedan råkde jag göra textens alla T:n gula... Men nu är allt fixat!
Idag ska jag recensera en mycket bra instruktionsbok som handlar om virkning.
Titel: Virka till stora och små tjejer
Författare: Lene Holme Samsøe
Genre: Övrigt
Antal sidor: 97
Förlag: Ica bokförlag (tack för recensionsexemplaret!)
Den här virkboken innehåller inspiration och mönster. Den inleds med en tydlig virkskola där man snabbt lär sig grunderna, och sedan kommer beskrivnigar på halsdukar, sjalar, halsband och en massa annat.
Allting är verkligen tydligen vilket gör att även den totala nybörjaren kan virka lite finare saker.
Bilderna är fina och inspirerande. Det finns också många små tips som gör stor skillnad på resultatet.
Det enda jag saknar är möjligvis ett register, annars har den allt!
Jag har virkar i ett par år, främst amigurumis (små figurer vars enda regel är att de ska se söta ut). Enligt bokens beskrivningar har jag virkat en poncho som jag är jättenöjd med, och en väska. Det var jätteroligt, enkelt och gav ett strålande resultat även om jag inte är ett proffs vad det gäller virkning.
Betyg: 5/5. Jag beställde boken som recensionsexemplar, men jag hade lätt köpt den!
//Johanna
Berättelser från Redwall av Brian Jaques
Detta blir inte riktigt en recension, mer som ett litet boktips. Under sommaren läste jag de fyra första böckerna i serien Redwall. De är blandningar av fantasy och sagor för äldre - själva handlingen är sago-baserad, men beskrivningarna är mer åt fantasy-hållet.
Handlingen är sammanfattningsvis om ett kloster som kallar Redwallklostret. Det är ett helt vanligt kloster, om man bortser från att invånarna är djur – till största delen möss, men även mullvadar, igelkottar, uttrar och en stor grävlingshona som heter Constance. Djuren vill ingenting annat än att leva ett lyckligt och fredligt liv på klostret, men självklart finns det fiender som vill åt Redwall – varför skulle de inte vilja det? Ett stort, rött stenhus med en tjock skyddande mur som omger fruktträdgårdar, en damm full med fisk och bärodlingar.
Råttor, rävar, vesslor, alla vill de åt klostret. Men bara för att djuren på Redwall är fredliga betyder det inte att de inte kan försvara sig – nej, de är beredda att ge allt för sitt kloster, och det gör de också.
Jag vet inte exakt hur många böcker det finns i serien, men de är alla uppbyggda på samma sätt. Handlingen låter kanske lite barnslig, men de står på ungdomshyllorna i biblioteket och jag hade inga problem med att läsa dem. Det blir lite tröttsamt efter ett tag, såklart. Men i stort sett tycker jag att dessa böcker är gulliga och lagom spännande.
/Mimmie
Pojkarna av Jessica Schiefauer
Genre: Övrigt...
Antal sidor: 185
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 185
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Förlag: Bonnier Carlsen
Augustbelönade Pojkarna vann sitt pris förra året och sedan dess har jag varit sugen på att läsa den. Den har fått både bra och dåliga recensioner, jag har hört en del som sagt att den är tråkig o.s.v. Jag har fått uppfattningen att boken i vissa fall kanske har uppskattats mer av vuxna?
Även om Jessica Schiefauers tidigare bok Om du var jag (jag får inte länken att fundera, men klicka på "arkiv" i menyn och sedan "september 2011" så hittar du min recension) inte fick en så positiv recension av mig så hade jag stora förväntningar på Pojkarna. Det är ändå ett stort pris den har vunnit.
Handlingen då?
Tja... Det handlar om tre 14-åriga tjejer som heter Momo, Bella och Kim. Det förekommer inte så många fler karaktärer än de här tre, men de är väldigt bra vänner. Momo verkar vara en konstnärssjäl som syr och grejar, Bella har ett underbart växthus, men huvudpersonen Kim får jag inte någon riktig bild av. Hon verkar tråkig och blek.
De är väldigt trötta på att vara tjejer för killarna i deras omgivning är så himla respektlösa. En dag när Bella har beställt nya frön till sitt växthus råkar det skickas med ett extra som de inte vet vad det är för något, men Bella planterar det. Dagen efter har fröet förvandlatas till en fantastisk blomma, hög och fin. Tjejerna dricker av dess nektar och förvandlas till pojkar - något som visar sig vara både underbart och hemskt. Kim blir vän med Tony, en hänsynslös men häftig kille som snor det mesta som kommer i hans väg. Kim blir beroende av hans uppmärksamhet och missbrukar blomman.
Jag tror inte att boken har vunnit pris för sin handling, för den förstår jag mig inte riktigt på.
Jag kan ju inget annat att säga att författaren har ett bra och målande språk, men ibland känns allting bara för djupt för att det ska fånga mig.
Slutet känns "random" om jag får uttrycka mig lite slarvigt... nej, men jag ser inte riktigt hur det hänger ihop med resten av boken. Man fattar att Kim spårar ur, men till vilken nytta?
Pojkarna är en väldigt annorlunda bok, och jag önskar att jag läste boken innan recensionen, för jag fick så höga förväntningar. Jag kunde bara läsa med en kritikers öga och jag kom inte riktigt fram till vad jag tyckte (just därför är det väldigt skönt att skriva en recension för att reda ut sina åsikter). Det var i alla fall en häftig upplevelse att läsa en bok som ligger så långt borta från det mesta jag läser.
Betyg: Usch, det här är det svåraste... Men 3/5 är den väl förtjänt av!
//Johanna
Har du läst boken? Vad tyckte du? Kommentera gärna!
The Clash
Hejsan, Mimmie här. Jag har precis läst ut boken The Clash - det är en sorts biografi baserad på intervjuer med bandmedlemmarna. Den innehåller också många foton, tunrélistor och detaljerade beskrivningar av skivor, turnéer och spelningar.
The Clash var ett punkband på sena 70- till tidiga 80-talet. De var faktiskt, tillsammans med Sex Pistols, det allra första, revolutionerande punkbandet. Det bestod av Joe Strummer (sång, kompgitarr), Mick Jones (sologitarr, sång), Paul Simonon (bas) och Topper Headon (trummor).
Boken består av intervjuer och annat som beskriver hela historien om The Clash, plus att var och en av medlemmarna skriver kort om sin uppväxt och barndom i början.
Jag tycker att den här boken är jättebra för den som är intresserad av punk eller gillar The Clash, det är väldigt intressant att läsa om revolutionen på 70-talet och om bandets egna skruvade historier om vad de har råkat ut för. Något jag inte gillar är att det mest är beskrivningar från Joe och Mick, inte alls lika många från Paul och knappt några från Topper. Det tycker jag är synd eftersom Paul är min favorit.
Trots allt är det en underhållande bok, men jag skulle inte rekommendera den till någon som inte gillar och/eller är intresserad av punk och The Clash.
The Clash var ett punkband på sena 70- till tidiga 80-talet. De var faktiskt, tillsammans med Sex Pistols, det allra första, revolutionerande punkbandet. Det bestod av Joe Strummer (sång, kompgitarr), Mick Jones (sologitarr, sång), Paul Simonon (bas) och Topper Headon (trummor).
Boken består av intervjuer och annat som beskriver hela historien om The Clash, plus att var och en av medlemmarna skriver kort om sin uppväxt och barndom i början.
Jag tycker att den här boken är jättebra för den som är intresserad av punk eller gillar The Clash, det är väldigt intressant att läsa om revolutionen på 70-talet och om bandets egna skruvade historier om vad de har råkat ut för. Något jag inte gillar är att det mest är beskrivningar från Joe och Mick, inte alls lika många från Paul och knappt några från Topper. Det tycker jag är synd eftersom Paul är min favorit.
Trots allt är det en underhållande bok, men jag skulle inte rekommendera den till någon som inte gillar och/eller är intresserad av punk och The Clash.
Myrddin av Claes Reimerthi
Titel: Myrddin
Författare: Claes Reimerthi
Genre: Deckare, fantasy, historia, realism, skräck, andra världskriget. En härlig blandning av det mesta! Den passar nog bäst på "övriga genrer".
Antal sidor: 598
Originalspråk: Svenska
-
Året är 1940 och London hotas att invarderas av tyskarna. Arthur, en pojke på ungefär 12 år evakueras till sin morbror Danny som bor i den lilla byn Ravenscar. Danny bor och jobbar på en internatskola som för tillfället är sommarstängd; där får även Arthur bo.
Till synes är Ravenscar en ganska lugn by, men snart börjar det hända saker. Folk mördas brutalt och försvinner. Dessutom finns det ett hemlighetsfulld torn i närheten - Cair Myrddin - som alla har en viss respekt för.
Arthur och hans nyfunne vän Ben blir naturligvis väldigt nyfikna på tornet och börjar undersöka det, och utan det egentligen är meningen dras de in i en rad märkliga saker. Boken cirkulerar mycket kring den gamla historien och kung Arthur och hans trollkarl Merlin. Det finns myter om att kung Arthur ska ligga begraven i Ravenscar. Vid Cair Myrddin får Arthur och Ben ett livsfarligt uppdrag: De måste rädda hela England från undergång...
-
-
Myrddin är en mindre tegelsten och är av den sorten som man egentligen måste läsa väldigt regelbundet och förhållandevis snabbt för att den ska vara intressant. Inledningen är väldigt bra och när man väl är inne i boken och läser i ett snabbt tempo är den riktigt bra och otroligt spännande! De mixade genrerna är ett roligt sätt att utvidga boken till alla hörn - väldigt bra!
Arthur får höra många historier från kung Arthurs tid och i dessa finns det många namn och de sträcker sig över många generationer och ätter vilket är lite krångligt att hålla reda på, men på det stora hela förstår man dem bra.
Slutet är otroligt välskrivet med mycket dramatik och cliffhangers.
Den här boken rekommenderas till alla som gillar spänning!
-
Betyg: 5/5
-
//Johanna
-
-
Fotnot: Besök http://myrddin.nu/ för att veta mer om boken och läsa de 15 (!) första kapitlen!
Davidsstjärnan av Örjan Persson
Titel: Davidsstjärnan
Författare: Örjan Persson
Genre: Svårt att säga.
Antal sidor: 66
Handling: Boken är skriven ut Adams perspektiv. Han är 15 år och är ihop med en tjej som heter Maria. Maria är väl ungefär kvartsjude, hennes mormor och farmor var judar. Men Maria är född i Sverige och är kristen. Ändå är det en grupp nynazister som målar en davidsstjärna på familjens dörr. Maria blir rädd, men familjen vill inte väcka uppmärksamhet så de väljer att inte polisanmäla händelsen. Men när nynazisterna angriper Adam förändras saker och ting.
Ytterligare en lättläst bok! Jag tyckte att boken såg spännande ut och brydde mig inte om att den var lättläst, men faktum är att den är alldeles för kort för att man ska ha en chans att komma in i den. Jag lånade den på skolbiblioteket på morgonen och läste på rastera, och var färdig när skoldagen var slut.
Boken känns lite väl pedagoisk för att det ska stämma med karaktärerna. När man går i nian läser man om andra världskriget och djupare om judendommen - visst borde Adam då veta vad en davidsstjärna är?
Dessutom får man hela tiden en massa onödig information om totalt oviktiga personer.
Nej, den här boken var en klar besvikelse!
Betyg: 1/5
//Johanna
Robothjärta av Natalie Standiford
Genre: blandat - det går inte direkt att avgöra. Sätter den på övriga genrer.
Antal sidor: 328
Handling: Beatrice är en sjuttonårig tjej som gillar att fotografera konstnärliga bilder av scener från gamla filmer och att lyssna på radio. Hon har en mamma som hon misstänker börjar bli paranoid och en klämkäck pappa.
När de flyttar för (tycker Beatrice) hundrade gången har hon inte stora förhoppningar på High School. Men så möter hon en blek och tyst kille som de andra eleverna kallar för Ghost Boy. Hon försöker prata med honom, men han är inte intresserad.
En dag hamnar dock en lapp i hennes skåp. Där står en radiofrekvens och ett klockslag. När hon kommer hem så skruvar hon in frekvensen på klockslaget och hamnar mitt i ett midnattsprogram: The Night Light Show.
Dit kan folk ringa in och prata om allt möjligt. Man märker att det nästan är som en liten community - programmet har sina stammisar som verkar känna varandra genom programmet.
En dag så ringer Ghost Boy (som egentligen heter Jonah) in till programmet, och efter det börjar de prata med varandra i skolan. Jonah berättar om hur hans funktionsnedsatta tvillingbror Matthew och han mamma dog i en bilolycka för nio år sedan.
Men så kommer Jonah något på spåren. Matthew kanske inte är död, trots allt...
Den här boken är verkligen speciell. Den har en annorlunda story som jag verkligen gillar. Den är inte romantisk precis, men det bjuds ändå på en del kärlek, så väl som skratt och tårar. Ett stort plus är slutet - väldigt oförutsägbart!
Jag gillar Beatrices annorlunda fritidsintressen, och jag fullkomligt ÄLSKAR The Night Light Show! Alla roliga stammisar som ringer in och pratar om sina problem eller bara vad som helst - elvis-älskaren Myrna, musiknörden-och-gamla-blinda-gubben Larry, skojaren Don, pessimisten Dottie.
Robothjärta är ingen bok som jag blir helt beroende av, men den är absolut en bladvändare!
Jag rekommenderar den till dig som vill ha... ja, som vill ha en bok som inehåller lite allt möjligt - kärlek, tårar, mystik, skratt, vänksap.
Betyg: En stark fyra av fem möjliga!
Utdrag ur boken (från ett avsnitt av The Night Light Show)
Dottie: Kommer du ihåg Brutus, min kissekatt? [snyftningar] jag vet inte om jag nämnde det, men Brutus gav sig av till katthimlen för några månader sedan.
Herb: Å, vad tråkigt att höra, Dottie.
Dottie: Jag saknar honom så. Och jag tror han försöker kontakta mig - från andra sidan.
Herb: Vad menar du med att han försöker kontakta dig?
Dottie: han har dykt upp i mina drömmar under flera nätter. Jag ligger i sängen och han går rakt över min mage, ställer sig på min bröstkorg och stirrar på mig. Han rör munnen som om han talar. Inte jamar, talar.
Herb: Vad säger han?
Dottie: Han säger: "Bistro. Bistro. Bistro."
Herb: Bistro?
Dottie: Ja, det är det jag inte förstår. Varför pratar han om restauranger, vad är det han försöker berätta för mig?
Hitta Violett Park av Jenny Valentine
Titel: Hitta Violet Park
Författare: Jenny Valentine
Genre: Övriga genrer...
Antal sidor: 204
Handling: Lucas är en 16-årig kille vars pappa är försvunnen. Lucas mamma kämpar på, men Lucas vet att att hon är missnöjd med sitt liv.
En natt när Lucas befinner sig på en taxistation får han syn på en urna. Mitt inne på taxikontoret! Han frågar sig fram om vem denna Violet Park var, och blir genast nyfiken på att "lära känna henne".
Lucas nystar sig fram bland familjehemligheter och sin försvunna pappas förflutna, och får snart reda på både det ena och det andra...
Hitta Violet Park roade mig inte särskilt mycket. Jag tycker helt enkelt att den var ganska tråkig.
Jag tycker att idéen är väldigt konstig, att Lucas då ska lära känna en död gammal dam. I början vet han inte ens någon om henne, han bara tycker det är synd att hon står och dammar på ett fult taxikontor.
Boken innehåller inte så mycket... den är liksom inte känslosam, inte sorglig, inte rolig, inte spännande.
Det enda bra jag kan komma på är väl karaktärerna som är väl beskrivna.
Betyg: 2/5
//Johanna
Jokern av Markus Zusak
Genre: det får nog bli "övriga genrer" - kan inte placera den någonstans
Handling: Ed är kort sagt en loser - han kör taxi olagligt, bor i en skabbig lägenhet med sin illaluktande hund som han kallar Portvakten. På sin fritid umgås han med sina kompisar Marv, Ritchie och Audrey (som han även är hemligt förälskad i). De dricker öl och spelar kort tillsammans.
Men en dag hamnar vännerna mitt i ett bankrån, som på något konstigt sätt Ed lyckas sätta stopp för. Det beror mest på tur och att bankrånaren är nervös och orutinerad, men folk ser det som ett hjältedåd och han blir ganska omskriven i tidningar. Men strax efter rättegången så förändras hans liv. Det börjar med att han får ett spelkort - ruter ess - i brevlådan. På baksidan av kortet står det tre adresser, tre klockslag. Ed bestämmer sig för att ta reda på mer om detta, vilket leder honom på en resa där han både hjälper människor och försöker hitta sig själv.
Jokern är en rolig, tänkvärd och gripande bok för folk i fjorton-femtonårsåldern, tror jag. (Jag är visserligen tretton, men ganska läsvan..)
Jag älskar Ed som karaktär, och hans kompisar är bara för härliga...
Dessutom gillar jag hela konceptet med de här spelkorten, och det är spännande! Den fick mig att skratta högt emellanåt, och är skriven på ett medryckande sätt. Dock tyckte jag att det var ganska förvirrande i början, men det klaras upp ju längre in i handlingen man kommer.
Betyget blir 4/5.
/Mimmie (vill bara be om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag, men har tagit mig i kragen och beställt några böcker från biblioteket, så snart dyker det nog upp ett par recensioner :3 )
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
Titel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Författare: Jonas Jonasson
Genre: Oj. Det är både förr i tiden och nutid. Och mycket humor. Det går inte att sätta någon exakt genre!
Handling: Allan Karlsson ska fylla tresiffrigt. Det kommer reportrar och kommunalråd till åldreboendet, men Allan har fått nog. Någon gång måste väl livet ta slut?! Istället för att vara med om spektaklet kliver Allan ut genom fönstret och ger sig av. Vart som helst. Allan bestämmer sig för att ta första bästa buss. En ung och synnerligen otrevlig "yngling" ber Allan att passa hans väska medan han går på toaletten. Men just då råkar Allans buss avgå. Inte för att han egentligen vet vart han ska, men han har bestämt sig för just den bussen. Och då bara blir det så att väskan råkar följa med. Vad väskan innehåller har han dock ingen aning om - men "ynglingen" vet det desto bättre.
Snart jagas Allan - av både tjuvar och poliser.
I vartannat kapitell berättas också händelser ur tidigare delar av Allans liv. På något sätt tycks Allan ha påverkat det mesta i det förra seklet. Allan är sprängexpert och efter att av misstag ha sprängt sönder sitt hus beslutar han att följa med sin kollega till Spanien och vara med i kriget som pågår. Och sedan flänger han runt över hela världen, det mesta händer av en ren slump. Han äter middag med både blivande president Truman, Mao tse Tung och självaste Stalin. Allan är mycket sympatisk och tycks ha en lugn inställning till det mesta, till och med när han sitter i häktet inför "mördar-chefen". Eller vandrar flera månader över Himalaya, för den delen.
Respons: Åh, den här boken är helt otroligt bra! Jag älskar den! Handlingen kan väl bäst beskrivas med ett ord: knasig! Det är väldigt underhållande. Det är trevligt att läsa om en positiv människa, men som ändå inte alltid lyckas fullt ut. Allan är en störtskön karaktär, och de andra är också välarbetade. Det beskrivs inte särskilt mycket om hur de ser ut på utsidan, men desto mer om vad de är för personligheter.
Alltihop är skrivet på ett smått ironiskt sätt, vilket är väldigt kul att läsa. De flesta av karaktärerna är väldigt artiga mot varandra och tilltalar hela tiden de andra med titlar och de säger aldrig "du".
Det är inte så mycket dialoger, nästan inga faktiskt. Det står mest "Allan frågade om kommissarien möjligen hade vidare åsikter om..."
Hundraåringen klassas som vuxenbok, men går utmärkt att läsa som ungdom om man har lite läsvana, för den är inte helt enkel. Det är en del svåra ord, och lite historia är också bra att kunna. Dessutom händer det rätt mycket saker som jag misstänker lätt kan bli lite förvirrande om man är för liten.
Den är tjock också, knappt 400 sidor. Inget för den klena! ;)
Slutligen har jag bara ett par ord att tillägga, och det är att jag verkligen tycker att ni borde läsa den här. Den är otroligt välskriven och kommer ge er ett gott skratt!
Betyg: Ett lätt beslut, 5/5!
//Johanna
