Det har gått fyra år sedan Allan Karlsson i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann gjorde verklighet av bokens titel. Sedan jag själv läste den 2011 har jag varmt rekommenderat den till både stora och små, och jag hade mycket höga förväntningar på Jonas Jonassons nya bok som jag så länge sett fram emot.

 

Analfabeten har många liknelser med Hundraåringen; Huvudpersonen Nombeko möter inte alltid framgång i livet, men är precis lika sorglös som Allan Karlsson. Beskrivningarna, personerna, humorn och de sparsmakade dialogerna är också väldigt snarlika. Jonas Jonasson har helt klart en unik berättarröst.

 

Den här gången vidgar han vyerna och låter sin berättelse börja i Sydafrikas slummerkvarter på 1960-talet. Där, i ett litet plåtskjul föds Nombeko, en mörkhyad flicka med dåliga odds i livet. Som femåring inleder hon en karriär som latrintömmare men den avbryts tvät några år senare då hon råkar bli överkörd av en före detta nazist som ska föreställa ingenjör. Dumt nog är det en ovanligt dum ingenjör som inte har så mycket mer än sprit i skallen. Som straff för att Nombeko varit ohyfsad nog att gå i vägen för hans bil tvingar han henne att bli hans städerska.

Som tidigare nämnt är Nombeko väldigt sorglös av sig och väljer att följa med och göra det bästa av situationen. Nombeko visar sig ha en oerhörd talang för räkning och intresserar sig mycket för ingenjörens bibliotek och plöjer alltihop. Hon är alltså väldigt begåvad, och för att rädda sitt eget skinn bestämmer hon sig för att vägleda ingenjörnen lite grann i hans byggande av atombomber för Sydafrikas räkning, mest för att hon inte står ut med hans felräkningar.

Oturligt nog råkar det byggas en bomb mer än nödvändigt och misstag skickas den med Nombeko till Sverige.

Sverige har alltså kärnvapen trots att ingen vet det, och Nombeko spenderar större delen av de kommande decennierna med att försöka göra sig av med bomben utan att för den sakens skull spränga allt inom en radie av 58 km.

 

 

Till skillnad från Hundraåringen så gjorde Analfabeten mig väldigt besviken. Jag tycker att Jonas Jonasson surfar på en gammal våg utan att ta ut svängarna så mycket. Som redan konstaterat så har han en väldigt speciell berättarstil som funkade oerhört bra i den första boken, men den här gången blev jag bara uttråkad.

 

Boken är fullsmockad med research och onödiga fakta som gör texten ganska stolpig. Det finns inte riktigt något flyt i språket som ger det där suget efter att bara fortsätta och fortsätta läsa.

Jag tyckte att Hundraåringen var häftig för att den fick mig att skratta rakt ut. Den här gången ryckte det lite i mungiporna ibland, men mer än så blev det inte. Den var helt enkelt inte lika underhållande.

Själva historian och karaktärerna är underbara, men tyvärr kunde det inte väga upp segheten. Boken lyckades aldrig riktigt fånga mitt intresse och jag slarvläste de sista 100 sidorna, mest för att jag är nojig och inte står ut med tanken att inte läsa ut en påbörjad bok.

 

Avslutningsvis kommer jag fortsätta att rekommendera Hundraåringen, men vara lite mer sparsmakad med Analfabeten.

 

 

Betyg: 2/5

 

//Johanna