Jag fick hem Miss Peregrines hem för besynnerliga barn förra veckan, efter att länge ha beundrat det häftiga omslaget. När jag fick den i handen upptäckte jag också att boken är full av märkliga gammaldags bilder:

 

 

Jag är väldigt svag för böcker som sticker ut och det är så häftigt när författaren exprimenterar med mer än texten och låter foton ta plats i berättelsen. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Laura Trenter-böckerna - Dagboken, Fotoalbumet och vad de nu hette - eftersom de var skrivna på ett liknande sätt. Jag har även varit väldigt nyfiken på Cathys bok som jag dessvärre aldrig riktigt tog mig tid att läsa när jag väl hade lånat hem den.

 

Förutom att innehålla kusliga bilder på lustiga barn så är även berättelsen i Miss Peregrines hem för besynnerliga barn väldigt spännande och mysig. Jag kan tänka mig att den funkar bra även för lite yngre barn, men som 16-åring tyckte jag absolut inte att den var för "barnslig".

 

//Johanna

 Titel: Nyckeln

 Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

 Genre: Övernaturligt

 Antal sidor: 813 (!)

 Förlag: Rabén&Sjögren (tack för recex!)

 

 Här är mina andra recensioner på böckerna om Engelsfors:

 Cirkeln  -  Eld  -  Berättelser från Engelsfors 

 

 

Jag tänker inte försöka sammanfatta handligen den här gången, det är nästan omöjligt att göra utan att spoila någonting. Jag har en känsla att om jag försökte så skulle texten bli lika difus som den jag just citerade. 

 

 

Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här recensionen. Jag har så svårt att samla mina tankar. När jag läste var jag så djupt inne i boken att jag inte hade någon tid att reflektera. Från minuten jag började läsa har jag verkligen inte släppt boken för en sekund - jag har bokstavligt talat suttit med den i skolan, vid matbordet och på spårvagnen. När jag väl läste ut den kändes det som en chock, och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. 

 

Jag har funderat på vad det är som gör serien om De utvalda så himla speciell. Jag tror att det till stor del är karaktärerna, och deras höga igenkänningsfaktor. De är bara så mänskliga, så vanliga, och jag tror att man kan se sig själv i åtminstonde någon av dem. Just det att man kan relatera till dem gör att allt det övernaturliga och farliga och hemska som händer känns just ännu mer övernaturligt och farligt och hemskt, eftersom det skulle ha kunnat hända en själv. 

 

Och ja, Nyckeln innehåller precis allt som har lovats och som man har hoppats på eller fruktat för. Man får lära känna flera nya karaktärer och även lära oss mer om dem vi redan känner. De utvalda får en helt ny relation med Rådet. Karaktärer utvecklas otroligt, otroligt mycket och jag kastas mellan förtjusning och förskräckelse när jag läser om Minoo. Nya händelser inträffar hela tiden och jag läser med hjärtat i halsgropen i princip på varje sida.

 

Och så tar den slut. Jag måste erkänna att jag grät när jag läste författarnas tack, för då insåg jag att det var slut och hur svårt jag skulle få att acceptera det

 

---

Mats och Sara, ni lyckades igen, som jag visste att ni skulle. Jag har gråtit och skrattat och skakat av spänning när jag har läst era böcker, och de kommer aldrig sluta fascinera mig. Tack. 

 

/Mimmie

 

Titel: Rädda mig inte!

Författare: Tahereh Mafi är endast 25 år gammal och kommer från USA. Här är hennes hemsida.

Genre: Dystopi, kärlek, övernaturligt

Antal sidor: 398

 

Min recension på den första boken i serien kan ni läsa här

 

Förra året läste jag bok ett i serien, Rör mig inte, och för att vara ärlig var jag inte särskilt imponerad av den. Det var främst språket som jag inte gillade. Men nu när jag läste fortsättningen upptäckte jag till min förvåning att jag kom att gilla språket mer och mer. Det liknar ingenting som jag tidigare har läst. 

Men ja, first thing's first, som man säger i England. 

 

Detta är som sagt en dystopi, och handlingen är väl inte sådär jätteunik. Tjej, 17, med övernaturliga krafter i ett samhälle som har tagits över av en läskig organisation, två galet snygga killar som båda avgudar vår huvudperson, triangeldrama, känslor, och så vidare.

Ändå blir jag smått fängslad av handlingen (lyckades läsa ut denna 400-sidorsboken på två dagar). Det finns naturligtvis en del saker jag inte tycker om, men för stunden tänker jag fokusera på de saker jag faktiskt tycker om:

1. Språket - ibland så otroligt vackert så att man tappar andan! Det finns många vackra liknelser och paralleller. Ibland utesluter författaren punkter eller skriver ord på nya rader för att skapa effekt, vilket lyckas. Dock stör jag mig fortfarande på att nästan alla siffror skrivs med just siffror, som till exempel: "jag tittade ner på mina 2 händer".  Usch. Men annars, verkligen ett A+ för dessa beskrivningar, måste jag säga.
2. (Vissa av) Karaktärerna - jag är inte så imponerad av huvudpersonen, Juliette, som jag tycker är ganska mesig och påminner lite om Bella i Twilight (även fast få kvinnliga karaktärer kan nå ner till den nivån). Även Adam, drömkillen, känns ganska stereotypisk. Men jag avgudar Kenji, Juliettes optimistiska kompis. Och den tredje biten i  triangeldramat, Warner - den övernaturligt snygga och onda nittonåringen med den ännu ondare pappan. Jag älskar hur författaren har byggt upp hans karaktär - är han ond eller bara missförstådd? Ska man tycka om honom eller hata honom? 
3. Handlingen - som är mycket fartfylld och tar oväntade svängar. Den är kort sagt mycket spännande. 

Betyg: Jag skulle vilja ge den 5/5, men jag kan inte blunda för stereotyp-karaktärerna. Så det blir 4/5 och tusen guldstjärnor. Typ.

 

Har även läst att del tre kommer ut i februari 2014. Kan knappt vänta!

 

/Mimmie

 

 

Mimmie: åh, vad jag har längtat efter det här! Det är verkligen en nyfikenhets-retare för alla fans av Cirkeln och Eld. (Och jag är typ GALEN i Cirkeln och Eld...) Det är ingen riktig historia, bara små sekvenser. Några utspelar sig innan Cirkeln, några mellan Cirkeln och Eld, och några efter Eld. Man får veta mer om bland annat Adriana Lopez, rektorn, och Olivia, Linnéas kompis. Det är lite nörd-faktor, men väldigt spännande och perfekt om du inte kan vänta på den sista delen. Angående teckningarna; jag tycker att det är jätteroligt att se karaktärerna så som författarna tänker sig dem. De är jättefint tecknade och jag tycker att de ser ut ungefär som jag tänker mig dem, speciellt Minoo... som sagt, efter att ha läst detta är jag (om möjligt) ännu mer spänd på Nyckeln, den tredje och sista delen i serien.

 

Johanna: Jag hade väldigt höga förväntningar på det här seriealbumet, trots att jag inte läser andra serier än de korta stripparna i morgontidningen. Detta album är mer fartfyllt med teckningar  som känns både levande och magiska i en perfekt balans mellan helhet och detaljer. Det tre tecknarna har verkligen gjort ett kanonjobb och jag gillar deras tecknarstilar. Karaktärerna ser i stora drag ut som jag tänkt mig dem, förstärkta av underbar detaljer. Det är lite som att se en film med väldigt duktiga skådespelare; vissa ansiktsuttryck är så rätt. Särskilt Olivia ser väldigt, väldigt äkta ut.  En karaktär jag länge sett fram emot att läsa mer om är Adriana, och hennes kapitel levde upp till förväntningarna.

Det här är känns verkligen inte som en slarvigt hoprafsad spinoff  för att tjäna pengar. Jag tycker att författarna  och tecknarna verkar väldigt kloka, ingenting är lämnat åt slumpen. Trådar börjar knytas samman väldigt snyggt, och jag längtar hur mycket som helst efter Nyckeln.

 

 

Titel: Döden i dina ögon 3 - Slutet

Författare: Rachel Ward

Genre: Framtiden, äventyr, övernaturligt

Antal sidor: 254

Utgiven: 2012 (på engelska: 2011)

Förlag: Wahlströms (tack för recensionsexemplaret!)

Jag älskade den första boken. I min recension skrev jag att den var väldigt spännande och oförutsägbar. Det var visserligen ett tag sedan jag läste den, och jag har blivit bättre på att analysera böcker, men jag minns den faktiskt som väldigt spännande. Och om man fängslas av en bok måste den ju vara bra, eller hur?

Minns dock att jag störde mig lite på Jem, huvuvpersonen...

 

Den andra boken kändes som en upprepning, bara lite mer boom-krasch-pang. Jag insåg hur dåliga karaktärerna var, och tvärtemot den första så tyckte jag att den här var rätt otrovärdig.

 

Jag blir alltså mindre och mindre imponerad av böckerna i serien. Den tredje och sista hamnar nog till och med snäppet under tvåan.

Handlingen är okej, idéen är spännande. Den dystopiska miljön målas upp ganska bra, men karaktärerna känner jag för att... spola ned i toaletten eller något.

Jag hatar Mia, det lilla underbarnet som hela tiden ska vara så sööööt och liten och oskuldsfull och perfekt.

Jag hatar Sarah, mamman som inte alls är stereotyp. Hennes sätt att prata till sitt lilla underbarn ger mig rysningar.

Jag hatar Adam för att han ska vara så manlig och jobbig. Vid ett tillfälle gör han 150 armhävningar för att "lugna ned sig". Jo men tjena. Ibland får jag lust att slå till honom för att han tänker så konstigt. Identifikation med huvudperson är lika med noll.

Jag gillar inte dialogen, och jag gillar inte "skurken" som heter Saul. Jag tror aldrig att jag har stött på en så bottenlös skurk.

 

Det där suget saknas, jag får aldrig riktigt lust att fortsätta läsa boken. Även om det händer spännande saker så är det skrivet på ett ganska... segt sätt. Upplösningen är intressant, tack och lov. Har man skrivit tre böcker så får man i alla fall knyta ihop dem snyggt, och det tycker jag att Rachel Ward får till. I allmänhet är det nog väldigt svårt att skriva en dystopi, men jag tror att hon har potential.

 

Betyg: 2/5

 

//Johanna

 

Titel: Beastly, ett odjur

Författare: Alex Flinn

Genre: Övernaturligt

Antal sidor: 299

Utgiven: 2011

Förlag: Bonnier Carlsen

 

Kyle Kingsbury bor i New York och tycker at han är perfekt. Han är snygg, rik och har en känd farsa som kan fixa allt.

I själva verket är Kyle är hemskt elak och självisk. Han bara leker med alla tjejer och är riktigt svinig. Men en dag träffar han en tjej som visar sig vara en häxa. Hon ser hans onda sida och förvandlar honom till ett monster. Han får två år på sig att hitta en tjej som kan älska honom och bekräfta det med en kyss - trots det inte så attraktiva utseendet.

 

Historien bygger på den klassiska sagan "Skönheten och odjuret" och är egentligen ganska fin. Jag tycker dock att det är rätt dåligt språk, men författaren är ändå duktig och får till en spännande berättelse.

Det är lite knepigt med magi och klassisk saga i dagens New York, men det gör boken annorlunda och väldigt intressant, så det funkar faktiskt.

 

I inledningen får man läsa en rolig chatt mellan olika personer som blivit förtrollade, men när dessa chatter (kan man säga så?) fortsätter ett par gånger i boken finner jag dem något överflödiga.

 

Betyg: Dåligt språk, men spännande försök. Jag vet inte om jag tänker läsa något mer av författaren, men den här boken får 3/5 - för att den är originell.

 

//Johanna

 

Genre: Övrigt...
Antal sidor: 185
Originaltitel: -
Utgivningsår: 2011
Förlag: Bonnier Carlsen

Har läst den efterlängtade fortsättningen på Cirkeln... här kommer recensionen.

Genre: Övernaturligt, magi, tonårsbok, tonåringar+magi-temat...
Antal sidor: jag har för mig att det är något runt 650 (Johanna har lånat boken av mig så jag kan inte kolla)
Handling:
Jag har tänkt lite, och kommit fram till att jag inte vill spoila något eftersom boken fortfarande är väldigt nyutkommen. Vill ni läsa om "huvud-handlingen" kan ni läsa min recension av Cirkeln här.
Men så här står det på baksidan:
De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

- - -

Som ni kanske kommer ihåg gav jag Cirkeln full pott - fem av fem. Jag blev väldigt överraskad - positivt - av den, eftersom jag trodde att det var ännu en bok med tonåringar och magi-temat. Det är väl sant; Cirkeln och Eld har kanske inte en helt unik handling, men vad gör det? Precis som Cirkeln så fångade Eld mig direkt och höll kvar mig ända till slutet. Den är en riktig nagelbitare, och jag överdriver inte när jag säger att ibland var det så spännande att jag skakade.
En annan sak jag gillar är att författarna skriver ur Idas perspektiv också - vilket de inte gjorde i Cirkeln. Alla de fem huvudpersonerna fascinerar och intresserar mig, de är så olika och upplever allt på olika sätt.
Till sist vill jag varna om slutet, som kommer som en riktig chock!

Betyg: Eld fick mig att gråta, skratta och skaka, och jag älskar den. Fem av fem möjliga. Kan knappt vänta till den sista och avslutande delen (Johanna sa att den tydligen kommer heta Nyckeln?). Någon som vet när den väntas komma ut?

/Mimmie

Titel: Rör mig inte!
Författare: Tahareh Mafi
Genre: Övernaturligt, äventyr, framtid... lite sånt.
Antal sidor: 294
Handling:
Sjuttonåriga Juliette har en speciell talang. Det är nämligen så att hon kan döda folk med sin blotta beröring. På grund av detta har hon aldrig blivit älskad av någon, inte ens av sina egna föräldrar. De lämnade bort henne, och till sist hamnade hon på en sorts anstalt för våldsamma ungdomar. Där lever hon helt isolerat, får mat en gång om dagen och träffar aldrig någon.
En dag kommer det in en kille i hennes egen ålder i hennes cell. Han heter Adam och påstår att han ha blivit inlåst tillsammans med henne. Efter många sidor av smått meningslösa samtal mellan Juliette och Adam (som förresten är gudomligt snygg) kommer det in soldater i cellen och släpar bort henne. Juliette blir presenterad för Warner, en kille i hennes egen ålder som verkar galen av makt och ondska. Han tar med henne, och hon presenteras för en värld hon inte har träffat på flera år. (Här krävs en liten förklaring. Det är nämligen så att hela världen har tagits över av någon organisation. Warner är den till synes känslolösa och skoningslösa ledaren för organisationen.)
Juliette har lärt sig att hata sig själv för sin "talang". Men snart inser hon att den kan vara nödvändig, ja, den kanske till och med kan användas som ett vapen...

-

Den här boken är väldigt spännande, och oupphörligt fartfylld. Man kastas in i handlingen redan vid första meningen, och sedan går allt i ett rasande tempo ända fram till slutet.
Författaren har skrivit skickligt i singularis (alltså jag-form) och det känns verkligen som om man upplever allt genom huvudpersonens tankar. Detta kanske är lite för överdrivet ibland - som när författaren skriver meningar flera gånger om, till exempel:
"Adam siktar på mig med en pistol.
Adam siktar på mig med en pistol.
Adam siktar på mig med en pistol."

Desstom blir jag ganska irriterad på att författaren skriver alla nummer i siffror - till exempel:
"5 hela minuter under rykande hett vatten, 2 lavendeldoftande tvålar, 1 flaska shampo".
Trots detta sträckläste jag boken, och när jag var klar kom jag fram till att den var spännande, fartfylld och svår att slita sig från, men ingen favorit.

-

Betyg: en stark trea av fem möjliga.

/Mimmie

Genre: verklighetsfantasy/övernaturligt
Antal sidor: 515
Handling:
Engelfors. Vackert namn, risig stad. Där bor bokens sex huvudpersoner: Minoo, plugghästen och outsidern, Ida, mobbare och populärast i skolan, Anna-Karin, mobboffret, Vanessa, slampan, Linnéa, emot, och så till sist Rebecca, hon som verkar ha allt.
En natt, då månen färgas mystiskt röd, förs de alla - som styrna av en mystisk kraft - till den gamla nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där - men utan varandra kommer de inte att överleva.
Och plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat.

Cirkeln är väldigt spännande, från första till sista sidan. Det är en serie jag defenitivt kommer att följa!
Jag gillar hur skolan framställs som Ondskans plats, för det är där allting händer - allt från mobbning till mord.
När jag läste på baksidan så stönade faktiskt och tänkte: "ännu en bok om magi". Men Cirkeln fångade mig snabbt och höll kvar mig ända till slutet. Jag tror inte att det beror på magin, utan snarare på huvudpersonerna och de olika karaktärerna - det är allt från mobbare till mobboffer, från plugghäst till alternativtjejen.
Författarna har även lyckats lägga in några tårfyllda avsnitt, vilket höjer betyget.
Jag rekommenderar alla att läsa den här boken, och särskilt du som inte kan få nog av "tonåringar+magi"-temat.
Betyg: jag ger Cirkeln full pott - 5/5!

Ännu en Molly Moon-bok har kommit ut! Självklart har jag beställt denna från Wahlströms för att recensera.

Genre: det är så mycket olika... jag sätter den nog på övernaturligt.

Handling: I den första boken om Molly Moon får man lära känna tioåringen Molly, som bor på ett hemskt barnhem och vantrivs. Men så hittar hon en bok om hypnos, och hela hennes liv förändras på några dagar...

I den här boken, den femte, så kan Molly inte bara hyptnotisera folk. Nej, hon kan även stanna tiden, resa i tiden och läsa tankar.
Och nu har hon fått höra om ett annat trick; att kunna förvandla sig till andra varelser, dvs ta över varelsens medvetande. Desstuom får hon höra om en bok: del två på den första boken om Hypnos. Om boken är i fel händer kan det gå riktigt illa, och det är den tyvärr...

Hm. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, faktiskt.
Jag älskar Molly Moon-serien, men nu känns det som om den har avvikit från "ämnet" lite...
I den första boken så var Molly en ganska normal tjej, förutom den här enda "gåvan"; att kunna hypnotisera. Nu känns det mer om att Molly är någon sorts superhjälte med en massa övernaturliga krafter.
Låter jag för negativ nu? Jag ska inte glömma att säga att den här boken är precis lika klockrent skriven som de andra fyra böckerna om Molly, och ibland väldigt rolig.
Kan du inte få nog av Molly Moon så ska du defentitivt läsa den här.

Betyg: 3/5. Men skulle jag få betygsätta hela serien skulle det bli en stark 4:a!

Läs min recension av den första Gone-boken här.


Genre: Jag skulle nog sätta den på övernaturligt.

Handling: Detta är den tredje boken i Gone-serien, och huvudpersonen Sam har lyckats återställa lite av det lugn som fanns innan allt började. De har inte heller något problem med mat längre - genom att fiska och jaga lyckas de hålla sig själv och Perdido Beaches invånare relativt mätta.
Men sedan händer allt på samma natt. Ett rebellgäng tänder på ett hus, och elden sprider sig så att halva Perdido Beach står i lågor. En flicka som är död återfinns bland de levande. Och dessutom påstår folk att de har sett den som Sam fruktar mest - Drake Merwin.
Men Drake är död...
Lögner blandas med rykten, och ingen vet längre vad de ska tro. Livet i Zonen blir allt svårare, och allt fler ungdomar blir mer och mer desperata att ta sig ut. Men hur desperata är de? Tillräckligt för att döden ska göra dem fria?

Åh, den här boken är omåttligt spännande. Det går verkligen inte att slita sig från den - den här serien är som en drog för mig. Men den är väldigt hemsk ibland - när tioåringar blir alkoholberoende, bara för att alkoholen får dem att glömma allt för en stund. Sådana saker.
Nej, det är verkligen ingen feel good-bok, om man säger så. Men jag kan fortfarande inte komma över hur spännande det är - det händer saker från första till sista sidan, utan att det blir tröttsamt.
Söker du en fartfylld, spännande action/verklighetsfantasy-serie så skulle jag rekommendera den här utan att tveka.

Betyget behöver ni nog inte ens fråga om. En solklar femma av fem möjliga.

Titel: Den vita katten
Författare: Holly Black
Genre: jag skulle nog sätta den på "övernaturligt".
Handling:
Cassel Sharpe kommer från en generation med berörare. Att kunna beröra innebär att man kan manipulera tur, känslor, minnen, lycka och till och med död. Att beröra är olagligt, så därför klassas de alla som brottslingar. Cassel är den enda i familjen som inte är en berörare.
Han lever ett relativt normalt liv på en internatskola (tror jag att det är i alla fall) men han har en mörk hemlighet; när han var fjorton så dödade han sin bästa vän Lila. Han kommer inte ihåg varför, eller hur, men han gjorde det i alla fall.
Bit för bit börjar Cassel pussla ihop trasiga minnen, och kommer fram till att han är indragen i någonting mycket mer farligt och komplicerat än han kunnat ana.

Detta är en mycket fartfylld bok. Den började mitt i ett actionögonblick, och jag fattade genast tycke för den. Efter några kapitel blir det dock mycket mer komplicerat, det är namn man ska hålla reda på och jag förstår inte riktigt det här med berörar-grejen - det beskrivs alldeles för slarvigt. Det är många personer inblandade och det blir lätt rörigt. Det händer dock saker som är väldigt överraskande, och det är riktigt spännande ibland.
Betyg: Jag ger Den vita katten en trea av fem möjliga.

Hejsan :D
Här kommer höstens första recension!

Titel: Blod och choklad
Författare: Annette Curtis Klause
Genre: Sätter den på övernaturligt.
Handling: 
Det finns vargar, och så finns det människor. Och så finns det de som är både och... 
Vivian är just en sådan. En varulv. En tvättäkta, sextonårig varulv. Hon är stark, vacker och älskar att förvandlas till en varg varje fullmåne. Men i flocken är allt inte som det ska. Sedan Vivians pappa - flockens ledare - dog har det bråkats en hel del om vem som ska bli den nya ledaren, och om vem som ska paras ihop med vem. 
Och när Vivian blir ihop med en vanlig kille, en vanlig människa, blir alla väldigt irriterade. 
Måste hon tvingas välja mellan flocken och sin pojkvän?

Jag gillade inte den här boken särskilt mycket. Kärleksbeskrivningarna är dåliga, och killen som Vivian blir ihop med faller för henne direkt, utan att ens lära känna henne först. 
Eftersom författaren har insett att det blir för enformigt med bara kärlek har hon lagt till en mordhistoria där Vivian misstänks. Det känns bara jobbigt att läsa.  Det känns som om författaren har försökt skapa en ny sensation i Twilight-stil.
Om du inte kan få nog av varulvarna i Twilight, passar den här boken dig.
Men kort sagt; jag har läst bättre varulvsböcker.
Betyg: Blod och choklad får en tvåa av fem möjliga.

/Mimmie

Titel: Gone. På svenska heter den Övergivna, men jag valde att publicera originalnamnet.
Författare: Michael Grant
Genre: Skräck/övernaturligt
Handling: På ett ögonblick är alla människor över femton år försvunna. Borta. Puts väck, och ingen kan förklara vad som hänt.
Sam är skräckslagen. Var har hans mor tagit vägen?
Den nya världen är skrämmande. Inga vuxna, ingen kontakt, bara de själva.
Barnen från en internatskola för besvärliga barn som ligger uppe i bergen dyker upp och tar genast över makten. I början tycker Sam att de verkar okej, men alltför snart börjar de ta till våld mot oskyldiga.
Då förstår Sam att det har gått för långt och protesterar. Men så förstår han att det enda barnen från internatskolan vill är att bli av med honom, så han flyr tillsammans med sina vänner Astrid, Quinn och Edilio.
På vägen stöter de på de mest skrämmande varelser; muterade djur. Tex. fiskmåsar med rovfågelsklor och skallerormar med en början till vingar.
Men för Sam börjar tiden rinna ut. Hans femtonårsdag är nära... och när man är femton så försvinner man.


Det här är en riktigt spännande och minst sagt LÄSKIG bok som jag hade höga förhoppningar på.

Men jag tycker inte att det läskigaste med boken är de muterade djuren, de övernaturliga krafterna eller att det ibland är väldigt mycket blod och liknande.
Det läskigaste är hur Drake, den värsta av barnen från internatskolan, en fjortonårig pojke, kan döda oskyldiga människor utan att tveka. Hur han kan skada oskyldiga, skräckslagna tre-fyraåringar. Det är hemskt.
Och boken känns på något sätt så verklighetstrogen, trots allt övernaturligt.
Ett plus är att man läser boken ur allas perspektiv, alltså inte bara huvudpersonen Sams. Man får se allt ur hans vänners och även hans fienders syn. Drakes perspektiv är värst. Hur han tänker när han är på väg att döda någon.. och så är han bara fjorton år.

Trots allt läskigt och hemskt, så finns det glimtar av romantik, vilket höjer bokens betyg ännu mer. Och trots att jag har skrivit under hela recensionen att den är läskig(vilket den är!) så är den omöjlig att lägga ifrån sig! De 400 sidorna är väl fyllda, det händer saker hela tiden, och den blir aldrig långtråkig.
Jag längtar redan tills jag får läsa nästa bok i serien.
Betyg: En riktigt bra bok som verkligen levde upp till mina förhoppningar.
Gone får 5 :D av 5 möjliga :)

/Mimmie