Into the wild av Jon Krakauer

 Genre: Äventyr, drama, biografi
 Antal sidor: 200
 Utgiven: 1996
 Språk: Engelska
 
 Christoffer McCandless växer upp i en välbärgad familj i Virginia och har en  relativt normal uppväxt. Men så plötsligt en dag lämnar han sin bostad,  skänker bort sina resterande 25 000 dollar och drar västerut i sin lilla bil för  att leva ett friare liv närmare naturen. Han besöker många delstater och  arbetar sig fram men stannar sällan längre än ett par månader på en och  samma plats. Han lär känna många nya människor under sin resa men vill  inte  komma för nära någon.
 Den sista anhalten blir Alaska, den vidsträckta och fruktansvärt kalla  delstaten i norr. Han spenderar ett par månader i en minibuss där och lever i  symbios med naturen innan han slutligen dör, 24 år gammal.
 Detta är biografin, och McCandless har funnits i verkligheten. Allt som står i  boken är alltså sant.
 

 
Mitt första möte med den här boken var när jag för ett par veckor sedan såg filmen (shame on me) och föll pladask. Det är en väldigt vacker film och handlingen tilltalade mig. Till min glädje hade min storebror boken här hemma och jag satte genast igång att läsa.

Författaren Jon Krakauer är en rutinerad bergsklättrare och journalist. 1992 skrev han en artikel om McCandless död i en tidning och blev så intresserad att han bestämde sig för att gå djupare i den unga mannens öde och skriva en bok. Jag valde att läsa den på engelska vilket gjorde att det kändes som att jag kom ännu närmare huvudpersonen. Dock är språket väldigt invecklat och jag förstod långt ifrån allt. Men jag noterade i alla fall att Jon Krakauer är en väldigt duktig författare och skriver fint. Jag föll särskilt för de snabba vändningarna i vissa stycken. Det här utdraget handlar om McCandless pappa Walt:
 
By 1965, however, his marriage was in trouble. He and his wife, Marcia, separated. Walt started dating a secretary at Hughes named Wilhelmina Johnson - everyone called her Billie - who was twenty-two years old and had dark, striking eyes. They fell in love and moved in together. Billie got pregnant. Very petite to begin with, in nine months she gained only eight pounds and never wore maternity clothes. On February 12, 1968, Billie gave birth to a son. He was underweight, but healthy and animated. Walt bought Billie a Gianini guitar, on which she stummed lullabies to soothe the fussy newborn. Twenty-two years later, rangers from the Natonal Park Service would find the same guitar on the backseat of a yellow Datsun abandoned near the shore of Lake Mead.
[Sida 106]
 
Tanken på att bara lämna allt och ge sig ut helt ensam är både skrämmande och fascinerande. Boken innehåller många utdrag ur brev och texter som McCandless skrev och det är tveklöst väldigt intressanta iaktagelser. Även om det nu inte är så att jag själv känner för att bara ge mig av så tycker jag att han är väldigt inspirerande och boken fick mig verkligen att tänka till. Allra bäst tycker jag att kapitlet vid namn Virgina Beach är. Det är alldeles i mitten av boken och handlar om hans uppväxt, vad som präglade hans framtida beslut. Det ger en djupare inblick i hans personlighet, och att få höra hans familj, särskilt hans lillayster som stod honom mycket nära, berätta om hur han var som barn och hur han sakta förändrades och drog sig undan mer och mer, var väldigt intressant. Jag både beundrar och föraktar honom, för i vissa avseenden kan man verkligen tycka att han bara var en egoistisk douchebag som var trött på livet. Samtidigt var han väldigt viljestark och hade klart för sig vad han ville uppnå i livet och vad han ville ändra på, och han genomförde det också. Det är väl det som är så inspirerande.
 
Boken var som sagt lite trög på sina ställen och inte direkt någon bladvändare, men fortfarande väldigt spännande. Jag rekommenderar den varmt om du gillar psykologiska, verklighetsbaserade historier. Även filmen är väldigt fin och har ett väldigt fint soundtrack av Eddie Vedder som du också borde lyssna på. Kort sagt - finner du den här berättelsen tilltalande finns det en hel del att utforska!
 

Den sista bilden av McCandless, togs kort innan hans död.
 
 
 
 

 
Betyg: 5/5
 
//Johanna

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Titel: Och i Wienerwald står träden kvar
Författare: Elisabeth Åsbrink
Genre: Förr i tiden, biografi
Antal sidor: 323
Utgivningsår: 2011
Förlag: Natur & Kultur - tack för recensionsexemplaret!
 
Otto Ullmann är tretton år när han måste skickas till Sverige. Året är 1939. Att vara jude och bo i Wien är ingen bra kombination. Föräldrarna skickara alltså bort.
I Sverige flyttar han mellan barnhem och gårdar. När han kommer till godsherre Kamrad i Småland lär han känna sonen Ingvar och de blir bästa vänner, trots att Ingvar är aktiv medlem i nazistföreingen. Otto blir en av de första anställda på IKEA.
Ottos föräldrar bestämmer sig för att skriva ett brev om dagen till honom. Den här boken bygger på de 500 brev som kom fram.
 
När jag precis hade beställt den här boken började jag nästan ångra mig. Jag trodde att den skulle vara väldigt svår, men lugnade mig med att en bok inte kan vinna ett pris om den är krångligt skriven (den vann Augustpriset 2011 inom kategoirn för fackböcker). Det måste finnas ett flyt. Och det gör det.
 
Jag är imponerad av den fina balansen mellan Otto, Ingvar Kamprad och all fakta om nazismen. Det är tre stora grenar och jag tror att det lätt skulle kunna bli för mycket elende om man bara fokuserade på nazi-Tyskland.
Även om boken på många sätt känns som skönlitteratur när man läser den så är jag medveten om att den är ett viktigt dokument. Jag lärde mig en massa av den. Därför klassas den som fackbok.
Särskilt intressant är den att läsa om Sveriges ställning i kriget. Man får ofta uppfattningen om att Sverige alltid har varit så snällt och samarbetsvilligt. Det stämmer inte. Det var väldigt få flyktingar som släpptes in i landet, och de var noga utvalda. Den delen gör boken väldigt tänkvärd.

Författaren är journalist, och de tenderar ofta att ha ett ganska enkelt och platt språk, men Elisabeth Åsbrink skriver vackert och målande. Även breven från Ottos föräldrar är fina och gripande.
Det måste vara oerhört svårt att skriva en bok som enbart är baserad på research! Tror ni inte att det lätt blir lite stelt? Inte i det här fallet. Historerna vävs samman bra och får boken att kännas levande.
 
Budskapet är tydligt och får mig att verkligen förså judarnas situation. Så här står det på sida 74:
 
Ingenting var längre som förut. Att vara jude låg plötsligt djupare än tro och självliv, än frågan om ritualerna i helgedomen. Att vara jude hade blivit en egenskap som gick i arv och kunde identifieras som gener styrda av sitt högst specifikt judiska DNA. Med en sådan syn på världen och människorna kunde religionsbyte möjligen betraktas som klädsamt, som att rätta till frisyren, en anpassning enligt rådande etikett. Men under ytan fanns juden kvar.
 
Längre fram i boken har Åsbrink också listat drygt 35 årtal i historen då judar inte har varit välkomna.
 
Vissa delar känns väldigt utmanande, t. ex. det som står om Ingvar Kamprad. Åsbrink rotade fram en massa hemliga dokument och luskat fram saker om hans förflutna. Men det är viktigt att någon vågar ifrågasätta. Så det inte upprepas.
 
Och i Wienerwald står träden kvar var inte så svår som jag befarande, men det var en fantasiskt läsvärd utmaning. Gillar du böcker om den här tiden så gillar du den här. Rekommenders starkt!
 
Betyg: 5/5
 
//Johanna