Divergent av Veronica Roth
Genre: Dystopi, en aning kärlek
Antal sidor: 487 (pocket)
Språk: Engelska
Utgiven: 2011
Förlag: Harper Collins
Beatrice, senare kallad Tris, lever i ett framtida Chicago där samhället har splittras och alla människor har delats in i fem stycken så kallade 'factions', det vill säga några slags grupper beroende på personliga egenskaper. Tris bor tillsammans med sina föräldrar och storebror i Abnegation - gruppen för de osjälviska, och lever ett isolerat men enligt samhällsnormerna också väldigt genomsnittligt liv. Det året hon fyller 16 år måste hon liksom alla andra jämnåriga genomgå ett 'aptitude test' som (i alla fall som jag uppfattar det) ska analysera hennes hjärna och tala om vilket faction hon passar bäst i. Sedan är det upp till henne att välja om hon vill stanna kvar i Abnegation med sin familj eller följa sitt hjärta och välja Dauntless där de modiga tillhör.
Föga förvånande utmanar hon sitt öde och ger upp tryggheten i Abnegation för ett liv där det gäller att vara så våghalsig som möjlig för att överleva. I Dauntless träffar hon även kärleken och upptäcker nya saker om sig själv och omvärlden.
För det första så undrar jag hur i helvete författaren kan skriva en dystopi på närmare 500 sidor utan att så mycket som snudda vid en förklaring till hur samhället blev som det blev. Ett krig, uppror, naturkatastrof...? Det kan ju kännas lite spännande att veta för att kunna leva sig in i en struktur som är väldigt annorlunda mot vad vi är vana vid. Faktiskt så saknar Veronica Roth en hel del motiv även för sina karaktärer. Jag kommer aldrig riktigt underfund med varför Tris väljer Dauntless, sådan information slarvas förbi i bisatser, och istället för att man får uppleva kärleken hon känner till sin familj nämns den, i alla fall som jag upplevde det. Jämför med till exempel Hungerspelen där författaren inte behöver berätta så mycket om Katniss och Prims relation, den känns självklar från början.
En anledning till att det tog mig närmare fyra veckor att läsa ut den här boken var för att den aldrig riktigt lyckades fånga min uppmärksamhet. Mycket i handlingen är förutsägbart vilket blir ett hinder för spänningen. Jag tycker inte att idéen är dum, men åtminstone två tredjedelar av boken känns mest som en utdragen transsportsträcka till ett mycket förhastat slut där saker förblir röriga och ouppklarade. Storyn fastnar i 'initiation' som är en slags introduktion till Dauntless, och jag förstår inte varför författaren lägger så mycket kraft på att verkligen få oss att förstå detaljerna när det ändå inte leder till något som öppnar upp för helheten.
Men jag ska inte bara klaga. Jag tycker visserligen inte att Divergent är tillräckligt bra för att förtjäna all uppmärksamhet den har fått, men den var inte direkt tråkig att läsa även om jag har läst mer fängslande böcker.
Veronica Roth har dock ett bra språk och behärskar cliffhangers mycket väl. Vissa meningar är klockrena och, även om inte kärlekshistorien är så unik så finns det vissa guldklimpar bland scenerna där det verkligen hettar till och lite då och då får man möjlighet att faktiskt förstår Tris's känslor.
Trots mycket kritik från min sida är jag nyfiken på att läsa del två i trilogin, Insurgent. Jag hoppas på att en del onödiga frågetecken ska rätas ut och att den är som en förlängning på Divergent.
Betyg: En mycket svag 3:a.
//Johanna
Vad tyckte du om Divergent? Berätta gärna i en kommentar!
Om höga förväntningar
Det är säkert två år sedan min vän närmast bönföll mig om att läsa Divergent, en väldigt populär dystopi som har jämförts med Hungerspelen, och jag har lovat många gånger att jag ska ta tag i det. Och ändå har jag låtit två år passera. Nu har jag äntligen fått den i julklapp och har hunnit läsa drygt 100 sidor.
Det är blandat det där med att läsa bestsellers. Jag är alltid lite nervös när jag som sista ungefär sista person
öppnar en kritikerrosad bok. Värst är det om man efteråt tyckter att den var inom ramarna för vad som är bra, men har svårt att se varför den är så älskad. Man vill ju så gärna vara med och dela all kärlek kring boken.Ibland vänder jag på steken, och istället för att försköna börjar jag läsa med ett ytterst kritiskt öga. Jag antar att även det hänger ihop med att man är så rädd för att inte tycka om boken. Man vill inte bli besviken.
Jag tycker att Divergent börjar på ett väldigt skönt sätt - en tydlig presentation av ett inte alltför invecklat framtida samhälle. Minimalt med krångel och onödiga frågetecken. Det värsta jag vet när författare ska leka mystiska i början av boken och vägrar avsöja någonting.
De första 50 sidorna kretsar kring ett stort val som huvudpersonen Beatrice/Tris ska göra. Tyvärr råkar författaren avslöja alltihop i en bisats, det är i alla fall inte så svårt att räkna ut vilken samhällsgrupp Tris kommer välja att tillhöra. Därför blir det inte så spännande i början vilket inte genererar en svag inledning. Jag tror dessutom jag har en aning om vem Tris kommer bli kär i och vem som är olyckligt kär i henne, men det är som sagt bara spekulationer...
Boken verkar dock lovande, språket är medryckande och när man väl har kommit in lite i boken är den svår att släppa. Jag återkommer när jag har läst mer.
//Johanna
Rädda mig inte! av Tahereh Mafi
Titel: Rädda mig inte!
Författare: Tahereh Mafi är endast 25 år gammal och kommer från USA. Här är hennes hemsida.
Genre: Dystopi, kärlek, övernaturligt
Antal sidor: 398
Min recension på den första boken i serien kan ni läsa här
Handling:
Förra året läste jag bok ett i serien, Rör mig inte, och för att vara ärlig var jag inte särskilt imponerad av den. Det var främst språket som jag inte gillade. Men nu när jag läste fortsättningen upptäckte jag till min förvåning att jag kom att gilla språket mer och mer. Det liknar ingenting som jag tidigare har läst.
Men ja, first thing's first, som man säger i England.
Detta är som sagt en dystopi, och handlingen är väl inte sådär jätteunik. Tjej, 17, med övernaturliga krafter i ett samhälle som har tagits över av en läskig organisation, två galet snygga killar som båda avgudar vår huvudperson, triangeldrama, känslor, och så vidare.
Ändå blir jag smått fängslad av handlingen (lyckades läsa ut denna 400-sidorsboken på två dagar). Det finns naturligtvis en del saker jag inte tycker om, men för stunden tänker jag fokusera på de saker jag faktiskt tycker om:
- Språket - ibland så otroligt vackert så att man tappar andan! Det finns många vackra liknelser och paralleller. Ibland utesluter författaren punkter eller skriver ord på nya rader för att skapa effekt, vilket lyckas. Dock stör jag mig fortfarande på att nästan alla siffror skrivs med just siffror, som till exempel: "jag tittade ner på mina 2 händer". Usch. Men annars, verkligen ett A+ för dessa beskrivningar, måste jag säga.
- (Vissa av) Karaktärerna - jag är inte så imponerad av huvudpersonen, Juliette, som jag tycker är ganska mesig och påminner lite om Bella i Twilight (även fast få kvinnliga karaktärer kan nå ner till den nivån). Även Adam, drömkillen, känns ganska stereotypisk. Men jag avgudar Kenji, Juliettes optimistiska kompis. Och den tredje biten i triangeldramat, Warner - den övernaturligt snygga och onda nittonåringen med den ännu ondare pappan. Jag älskar hur författaren har byggt upp hans karaktär - är han ond eller bara missförstådd? Ska man tycka om honom eller hata honom?
- Handlingen - som är mycket fartfylld och tar oväntade svängar. Den är kort sagt mycket spännande.
Jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad av den här boken. Eller nej, det är en underdrift. Jag blev tagen med storm av den här boken! Jag kunde verkligen inte släppa den. Det var länge sedan jag sträckläste en bok på det här sättet.
Slutligen får Rädda mig inte en stark rekommendation till folk som gillar dystopier och ja, ungdomsböcker i allmänhet.
Betyg: Jag skulle vilja ge den 5/5, men jag kan inte blunda för stereotyp-karaktärerna. Så det blir 4/5 och tusen guldstjärnor. Typ.
En liten bild på den underbara Tahereh Mafi :)
Har även läst att del tre kommer ut i februari 2014. Kan knappt vänta!
/Mimmie
Korsad av Ally Condie
Titel: Korsad
Författare: Ally Condie
Genre: Dystopi, äventyr
Antal sidor: 365
Utgiven: Januari 2013
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för recensionsexemplaret!)
OBS! Spoilvarning för er som inte läst Matchad!
Min recension av Matchad finns att läsa här.
Driven av en längtan efter en framtid som av allt att döma är omöjlig beger sig Cassia till de Yttre Provinserna för att hitta Ky, hennes barndomsvän och ungdomskärlek, som Samfundet har deporterat till en säker död vid fronten. Efter ett tröstlöst sökande står det klart att Ky har lyckats fly in i det förrädiska bergsmassivet, och att tankar om uppror och revolution gror i Samfundets utkanter.
I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.
I gränslandet mellan det kliniskt rena och det rebelliskt vildvuxna tvingas Cassia ifrågasätta mycket av det hon håller kärt, men även om hon är beredd att offra allt för att återförenas med Ky kan inget hindra Xander från att återigen ändra spelets regler.
Först och främst omslaget. GUD VAD FINT DET ÄR.
Tyvärr ska vi inte diskutera omslag nu, så låt mig istället berätta om själva boken...
Tyvärr ska vi inte diskutera omslag nu, så låt mig istället berätta om själva boken...
För att vara en uppföljare tycker jag att Korsad håller måtten, antagligen eftersom jag inte riktigt kände att den förra boken slutade där den tog slut, en uppföljare var självklar för att berättelsen skulle kunna avrundas.
En skön sak med att ha läst tvåan är att jag äntligen kan sätta fingret på karaktärerna!
Huvudpersonen Cassia påminner mig väldigt mycket om Katniss i Hungerspelen (jämför dessutom Peeta med Ky och Gale med Xander...), fast... mycket sämre. Jag tycker faktiskt att de flesta karaktärer i den här boken är överlag ganska platta.
Även om handlingen inte är helt världsunik så tycker jag ändå att den är bra, den håller i alla fall. Och även om boken har en tendens att sacka lite på sina ställen så tycker jag att den är ganska spännande. Men jag måste få klaga på Samfundet, alltså regimen som härjar i Cassias och alla andras liv. Visst, de flesta dystopier är osannolika och man brer på lite extra för att skrämma upp oss med eventuella konsekvenser, men jag har definitift skådat bättre fiktiva samhällen. Samfundet kontrollerar verkligen... allt.
Språket är helt okej, ganska fint och jag gillar idéen med dikterna och att Ky lär Cassia att skriva, men dialogerna känns tyvärr väldigt stela.
Slutligen vill jag säga att jag inte riktigt tycker att Korsad fyller upp sina 365 sidor. Hela boken känns lite långdragen och hade nog med fördel kunnat kortas ned lite.
Betyg: 2/5
//Johanna
Matchad av Ally Condie
Redigering: © by Johanna 2012
Bild: Förlaget
Titel: Matchad
Författare: Ally Condie
Genre: Framtiden, äventyr
Antal sidor: 350
Utgiven: 2010
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för recensionsexemplaret!)
Jag har för tillfället en liten crush på dystopi-böcker. Matchad lät väldigt bra när jag hörde om den, men tyvärr var den en besvikelse.
Huvudpersonen heter Cassia och är 17 år. Hon lever i ett samhälle någonstans i världen, någon gång i framtiden. Året är oklart. Samhället styrs av en slags regim som heter "Samfundet". De styr allt. De bestämmer vad du ska äta, vad du ska jobba med, när du ska dö. Och de bestämmer vem du ska älska.
Som titeln säger så matchas man ihop med en människa av motsatt kön som ens personuppgifterna stämmer överens med. Detta för att man ska bli så "lycklig" som möjligt.
Det speciella med Cassia är att hon matchas med sin bästa vän Xander. Allt ser ut att bli perfekt, tills hon lär känna den mystiske Ky och faller handlös för hans förbjudna dikter. Kort sagt: hon blir kär i någon hon inte får bli kär i. Tillsammans bryter de mot alla regler som kan brytas, och Cassia börjar tvivla på Samfundet.
Jag tycker inte att Matchad är så välskriven... Jag får en känsla av att ämnet är för svårt för författaren, hon kan inte riktigt hantera och välja vilka problemen som passar in, och vilka man borde strunta i. När man beskriver påhittade samhällen ska man akta sig för onödiga detaljer, det blir bara svårt för läsaren att sätta sig in i.
Vissa saker beskriver hon alltför mycket, och dessutom på ett fult sätt. Tex. så försöker hon "väva in" beskrivningar i dialoger, vilket bara blir fånigt. Om du pratar om något alldagligt med din mamma så försöker du inte samtidigt beskriva för henne hur samhället ser ut, för det vet hon redan.
Och ibland utelämnas viktiga saker. Jag förstod tex. aldrig riktigt vad ett lufttåg var.
MEN, även om språket ibland känns klumpigt och oerfaret, så är boken ganska vackert skriven.
Karaktärerna ger inte sken om att vara så genomarbetade. De är ganska perfekta allihopa. Snygga, accepterande, modiga... Särskilt Cassias föräldrar. Usch, vad jobbiga de är!
Men, jag ska inte såga allt. Handlingen är trots allt väldigt spännande, och även om boken var rätt händelselös i början så artar den sig mot slutet. Dessutom var texten luftig, jag läste den för övrigt mellantjocka boken väldigt snabbt.
Dumt var att jag inte förrän idag förstod att det finns en andra bok i serien, Korsad. Tänker ge den en chans, även om den här inte var någon höjdare.
Om man inte vet att det finns en fortsättning känns slutet av Matchad lite som ett magplask. Jag hade väntat mig något totalt samhällsrevolutionerande, men icke.
Betyg: 2/5
//Johanna
