Det är säkert två år sedan min vän närmast bönföll mig om att läsa Divergent, en väldigt populär dystopi som har jämförts med Hungerspelen, och jag har lovat många gånger att jag ska ta tag i det. Och ändå har jag låtit två år passera. Nu har jag äntligen fått den i julklapp och har hunnit läsa drygt 100 sidor.

 

Det är blandat det där med att läsa bestsellers. Jag är alltid lite nervös när jag som sista ungefär sista person

Ibland vänder jag på steken, och istället för att försköna börjar jag läsa med ett ytterst kritiskt öga. Jag antar att även det hänger ihop med att man är så rädd för att inte tycka om boken. Man vill inte bli besviken.

 

Jag tycker att Divergent börjar på ett väldigt skönt sätt - en tydlig presentation av ett inte alltför invecklat framtida samhälle. Minimalt med krångel och onödiga frågetecken. Det värsta jag vet när författare ska leka mystiska i början av boken och vägrar avsöja någonting.

De första 50 sidorna kretsar kring ett stort val som huvudpersonen Beatrice/Tris ska göra. Tyvärr råkar författaren avslöja alltihop i en bisats, det är i alla fall inte så svårt att räkna ut vilken samhällsgrupp Tris kommer välja att tillhöra. Därför blir det inte så spännande i början vilket inte genererar en svag inledning. Jag tror dessutom jag har en aning om vem Tris kommer bli kär i och vem som är olyckligt kär i henne, men det är som sagt bara spekulationer...

Boken verkar dock lovande, språket är medryckande och när man väl har kommit in lite i boken är den svår att släppa. Jag återkommer när jag har läst mer.

 

//Johanna