Titel: Ringaren i Notre-Dame 

Originaltitel: Notre-Dame de Paris

Författare: Victor Hugo var en fransk författare som levde på 1800-talet. Han har även skrivit den mycket kända romanen Samhällets Olycksbarn (Les Miserables). 

Först utgiven: 1831

Genre: Jag hade svårt att definiera boken, men på Wikipedia står det en skräckromantisk medeltidsroman vilket faktiskt sammanfattar allt ganska bra. 

 Det är snart dags för mig att sammanfatta mitt klassiker-år, och jag kan utan tvekan säga att den här boken kommer hamna mycket högt på listan. Jag blev väldigt positivt överraskad. Boken var i princip allt en bok ska vara; spännande, sorglig, tragisk, romantisk och humoristisk. Den kändes ganska modern på det sättet att jag (som tonåring) blev väldigt tilltalad av den.Jag hade lätt att ta till mig språket, och handlingen var spännande. Om du är en tonåring som tycker klassiker är svårlästa och tråkiga, så kan jag rekommendera den här!

---

 Boken handlar om en väldans massa karaktärer, men jag skulle ändå säga att bokens huvudkaraktär är zigenarflickan Esmeralda. Hon dansar sig fram på Paris' gator tillsammans med sin lilla begåvade get Djali. Det finns två andra huvudkaraktärer. Den första är Claude Frollo; en tystlåten och fundersam man som jobbar som ärkediakon i Notre-Dame (som är en kyrka i Paris, för er som inte visste). Den andra kallas Quasimodo, och jobbar som ringare i kyrkan. Han är en missbildad och hatad figur som lämnades till kyrkan som spädbarn. Den allmäna åsikten var då att ta död på barnet, men Claude Frollo tog sig an honom och gav honom så småningom jobb i kyrkan. 

 

Både Quasimodo och Claude Frollo blir olyckligt kära i Esmeralda. Quasimodo på ett sätt som får läsaren att gråta tårar av medlidande och Claude Frollo på ett sätt som snarare får läsaren att gråta tårar av ilska och avsky.

Esmeralda, där emot, är olyckligt kär i en stadsvakt, som även är kär i henne men förlovad på annat håll. 

 

Esmeralda blir oskyldigt anklagad för häxeri och mord; och då ser Quasimodo det som sin personliga uppgift att rädda henne från galgen. Han gömmer henne i kyrkan. Hela spektaklet väcker en enorm ilska hos folket i Mirakelgården - en slags klubb för tiggare, tjuvar och lösdrivare som Esmeralda är med i - och de bestämmer sig för att göra uppror, storma Notre-Dame och ta Esmeralda tillbaka. 

Som sagt blev jag positivt överraskad av den här boken. Efter att ha tragglat mig igenom den extremt långa inledningen så tog handlingen fart på riktigt och jag kunde knappt släppa den (förutom för att läsa Nyckeln så klart, men det är väl accepterat, antar jag). Språket var målande och detaljerat på ett sätt som verkligen gav mig en färgstark bild av 1400-talets Paris. Jag tyckte nästan aldrig att det var särskilt svårläst. (Jag medger att vid ett tillfälle så skummade jag igenom några sidor - det var när författaren tyckte att det var nödvändigt att dedikera ca 3 kapitel till arkitektur genom tiderna, och det tyckte jag inte var så jätterelevant.) 

 

Hur som helst var det en mycket spännande bok som var både sorglig och rolig, och den hade ett väldigt tragiskt slut som avslutning på en ganska tragisk berättelse. 

 

 

Betyg: 5/5, rekommenderas!

 

/Mimmie