Titel: Ondvinter - första boken i serien Berättelsen om blodet.
Författare: Anders Björkelid
Genre: Fantasy, skräck.
Antal sidor: 282
Handling: Sunia och Wulf har ett slags märkligt band mellan sig. De är tvillingar, och de behöver inte prata för att förstå hur den andra menar, de känner det. Inte som tankeläsning, mer som ett mystiskt band.
Deras far, som helt enkelt kallas Far, eller Atta av folket nere i byn, får en dag ett besök. Far är mycket hemlighetsfull, och när han flera dagar senare åtevänder hem från en jakt mår han inte bra. Ett vitt sträck löper över hans hals, det liknar märken från en snara.
Med hjälp av sin fars sista ord, bud från en vätte och tre föremål i ett lackskrin försöker Sunia och Wulf pussla ihop ledtrådarna. Ondvintern är på väg, en evig köld som hotar att tränga in i människorna. I skogarna lurar galgmän - känslolösa fd. soldater vid det forna imperiet. De är ute efter far, han ska straffas för det han har gjort.

Respons: Ondvinter börjar bra, men det är först från mitten och fram (särskilt i slutet!) som den blir så där kan-inte-lägg-ifrån-mig-den! Det händer hela tiden något spännande, man behöver inte sitta och vänta.
Genren är oerhört svår att beskriva tycker jag. Den drar nog mest mot fantasy, men det är kanske inte lika klassisk fantasy som exempelvis Sagan om ringen. Det är inte så mycket trolldom med, men visst händer det en del övernaturliga saker. Annars lutar den lite mot skräck. Temat är ju vinter, ute är det mörkt och väldigt, väldigt kallt, även inuti karaktärerna. Och så den lilla lutningen mot övernaturligt, det gör den också lite småläskig. Skräckblandad fantasy är nog det rätta uttrycket!
Längst fram och längst bak finns kartor, men de verkar inte vara så viktiga (annars placerar man väl inte en karta längst bak?!). Jag tittade i alla fall nästan inte alls på dem.
Felet med klassisk fantasy (enligt mig) är att det ofta blir långtråkigt att läsa alla detaljerade beskrivningar, här var det alldeles lagom. Tillräckligt för att man ska kunna se personerna och platserna framför sig, men inte överflödigt.
Stort plus för det snygga omslaget, det beskriver verkligen boken!
Jag vet inte hur många böcker som ingår i serien, men andra boken heter Eldbärare och tredje boken Förbundsbryterskan. De ska jag absolut läsa någon gång!

Betyg: 5/5!

//Johanna

Värt att nämna är att boken till en början är skriven i ett gemensamt perspektiv för Sunia och Wulf, tex. "Sunia sa 'Hej', och Wulf sa 'Angenämt' och vi båda nickade åt främlingen. (Påhittat exempel) Sedan byter det så att allting är bara i Sunias perspektiv.