Ett par inledningar
Jag har plockat fem böcker på måfå ur min bokhylla och tänker jämföra deras allra första meningar.
Prinsessan och mördaren av Magnus Nordin:
Det har regnat hela kvällen, ett tröstlöst hällande, typiskt för hösten, men strax efter midnatt blev det uppehåll. Även om Fredrik var tunnklädd med tankte på årstiden var kylan hans minsta problem.
Börjar allmängiltigt med en liten knorr på slutet som gör en nyfiken på vad Fredriks problem är.
Eragon av Christopher Paolini:
Vinden som ylande genom natten bar med sig en vittring som skulle förändra världen. En lång Skugga lyfte huvudet och vädrade i luften. Frånsett det blodröda håret och de rödbruna ögonen såg han mänsklig ut.
Lite för mystiskt för mig. Man undrar ju vad i helvete en Skugga är? Gillar dock den allra första meningen, den är vacker! Naturen och den okända varelsen får en att förstå att det är fantasy det handlar om.
Himlen börjar här av Jandy Nelson:
Mormor är orolig för mig. Inte bar för att min syster Bailey dog för fyra veckor sedan eller för att min mamma inte har hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar.
En av mina favoriter. Underbart sarkastisk och visar precis vad det är för typ av bok. Öppnar effektivt dörrarna till handlingen med ett par likgiltia men humoristiska meningar.
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén:
Mörkret är så stort. Och tystnaden.
Snön.
Vidderna.
Ensamheten.
Hm... Inga världsrevolutionerande ord, men de staplade raderna skapar ett allvar och ger mig en bild av vad det är för typ av bok.
Fighting spirit av Markus Zusak:
Hunden vi ska satsa på liknar en råtta.
"Men han är snabb som ett jehu", säger Rube. Han är ett enda stort leende i flanell och oknutna skor. Han spottar och ler. En trevlig kille egentligen, min bror. Ruben Wolfe.
Beskrivningen av Rube är bra, och smeknamnet förstärker bilden av karaktären.
Visst gör inledningen mycket!
Johanna
Trackback
