---

 Joannas hjärna är ett nöjesfält vid högsäsong, ett analogt twitter. Man kan också kalla det för adhd, och så länge hon äter sin medicin så är det inget större problem.

 

 

 

 

 

Det som sätter igång historien är bristen på pengar. Joanna lever i en misär som är orsakad av hennes icke-ansvarstagande föräldrar - en deprimerad pappa som bara tillbringar sin tid framför frågesporter på tv och mamman, en misslyckad författare. Ibland lyckas mamman få in ett stipendium som de kan leva på i några månader, men annars lever de nästan endast på Joannas studiebidrag. Familjen ligger under existensminimumet och det händer ofta att Joanna får både frysa och gå hungrig.

När de till slut inte har råd att köpa ritalin, Joannas medicin, så rämnar hennes tillvaro. Hon försöker desperat hitta ett sätt att tjäna pengar, och blir inblandad i knarklangningsaffärer. Mitt i allt blir hon kär i Audrey, som "får nervtrådar att tränga ut genom Joannas hjärta, rakt genom bröstet".

 

Om jag fick beskriva språket i den här boken med tre(fyra?) ord, så skulle det nog bli argt, galet, och rakt på. Och ja, det är övertygande. Jag kan mycket väl tro att det kan se ut så här i hjärnan på en 17-åring med adhd. Det är som en stor cirkus, men jag störs inte av det, utan tror snarare att det är så Joanna tänker. 

Jag älskar den svarta humorn och sarkasmen, och på vissa ställen finns det hög igenkänningsfaktor.
Karaktärerna är övertygande och liksom, så mänskliga. De har små detaljer och personlighetsdrag som man kan känna igen.

---

Om du är ett fan av "unga vuxna"-kategorin, så får du absolut inte missa det här.

Betyg: 4/5 och en varm rekommendation!

 

/Mimmie